Julia K

( Sneakers Adidas, finstcikad vit tröja HM, väska Filippa K )

Hej söta!

Jag ska trippa in våren med de perfekta vita sneakersen!

Längtar!

Till helgen ska det visst bli riktigt vårigt. Perfekt start på Påsklovet ju.

Hoppas ni har haft en fin tisdag! Jag har målat hyllor och fixat på i lilla gårdsbsutiken med det sista innan jag öppnar för våren.

Dock har eftermiddagens tankar gått till alla de som drabbats av det ohyggliga terrordåden i Bryssel. Fasen alltså. Att världen ska vara så grym stundtals…

Är så tacksam för vår trygga lilla tillvaro här.

Hur långt har våren kommit hos dig?

Här har snödropparna tittat fram. Tulpanerna som jag petade ner i nya rabatten som går längs växthuset har kommit upp en bit. Och snöfritt har det varit länge nu bortsett från några dagar som de lagt sig ett tunt tunt täcke som sedan töat bort framåt dagen.

puss

Julia

Alltså ni! Ni är för fina.

Tack från djupet av mitt hjärta. För omtanken, varma snälla rader och för att ni delar med er. Och tiden ni tar er

Jag blir på ett sätt alldeles urlakad på energi och kraft efter att ha fått skriva av mig samtidigt som jag fylls på med ny styrka. Lite tudelat sådär. Men jag är oerhört tacksam för att jag har bloggisen och ER!

Har ni haft en bra måndag?

Min har varit lite trött sÃ¥där dÃ¥ jag fortfarande inte är helt hundra efter dessa veckor av influensa och vad det nu kan tänkas ha varit…

Men jag har fixat en massa i butiken och funderar på om jag faktiskt hinner ha öppet runt Påsk. Det vore hur mysigt som helst ju.

Min nya hemsida är inte färdig riktigt ännu. Eller i ärlighetens namn inte ens påbörjad *hehe* så håll utkik här eller på insta gällande öppettider.

Ser ni att jag börjar fÃ¥ ordning pÃ¥ butiken? De flesta ”avdelningar” är helt färdiga. Jag ska göra iordning badrum och trädgÃ¥rd ( i växthuset ) och sedan är jag färdig!

puss

Julia

Jag lever med sorg. Jag delar den med Carlos. Vi nämner inte sorgen vid dess namn särskilt ofta. Det riktiga namnet. Sorg. För det är en sorg och oerhörd smärta att det blev som det blev för vår Belle.

Däremot säger vi precis varje dag. Till varandra. Flera gånger om. Hur vacker hon är. Hur hjärtat värker av kärlek till henne. Belle är vår rosenknopp. Så så så speciell.

Och även om jag inte önskar detta nÃ¥gon i hela världen. SÃ¥ känner jag en tacksamhet. För att jag fÃ¥r ta del av detta. En tacksamhet för att mitt liv hade aldrig nÃ¥gonsin varit sÃ¥ rikt utan Belle. Även om jag hellre varit utan för hennes skull…

Jag hade värdens viktigaste innehåll i livet innan Belle också såklart. Ett rikt liv med världens finaste betydelse.  Man blir liksom per automatik rik när man blir mor. Men ja. Detta är ändå något utöver allt annat att leva med sjukdom i familjen. En sjukdom som inte gör ont i kroppen direkt. men i själen. Den är så förbannat påtaglig. Det är oundvikligt att tänka på den. Och varje gång jag tänker på den så önskar jag att det var jag.

Varför blev det inte jag istället?!

Hennes personlighet är utöver allt man kan tänka sig. Och det går bra för Belle. Så himla bra. Jag har varit oändligt orolig. I onödan så klart. För nu iallafall.

Och s o m  hon älskar klänningar. Och skor. Glittriga sådana. Fredagsmys är också bland det bästa hon vet. Och om nätterna krånglar hon in sin lilla hand under mitt nattlinne och där håller hon den natten lång. Stryker den längs min svank och sover sötast så.

När hon vaknar säger hon ofta: Du och jag mamma. Och jag svarar. Jaa, du och jag Belle.

Och nu börjar Belle bli en stor tjej. Fyra år till sommaren. Finaste alltså. Henne lilla huvud är ju som en persika. Alldeles luden och mjuk. Som en solmogen persika. Alltid varm och världens härligaste att pussa på. Den har alltid varit så. Sedan hon tappade sitt hår. Håret har inte gjort en minsta tendens till att växa. Huvudet är alltså precis så  som det varit sedan hon tappade det.

Belle hade svarta låååånga ögonfransar när hon föddes. Det har vi alla. I vår familj. Sådär toksvarta, böjda och långa. Hennes trillade av samtidigt med håret.

Men så började de växa ut för en tid sedan. På ett öga endast. Så nu har hon en liten liten pyttedel av övre raden på ena ögat fyllt av de mörkaste längsta ögonfransar man kan tänka sig.

Belle undrar själv när hon betraktar sig i spegeln varför? Varför det andra ögonlocket saknar fransar? Varför är de inte lika? Och jag är så sjukt beredd att hålla med. Varför? Det känns som ett hån nästintill. Jag försöker vara så saklig som jag bara kan och låter tårarna mina rinna inombords. Henns lilla öga. Hennes vackra öga som nu till viss del ramas in på det sätt som tanken ändå är.  Som för övrigt är, gråblått längst ut, grönt i mitten och honungsfärgat längst in. Fint eller hur?

Ja sÃ¥ det var det om att leva med sorg. Alla bär vi pÃ¥ de där tunga eländiga sorgerna…

Och nej jag tycker inte det minsta lilla om att åldras egentligen. Vill allra helst vara ung för evigt nästan på alla vis. Men den stora fördelen är just det faktum att vi alla bär på vårt. Och förståelsen och empatin växer sig allt starkare för varje år som går. Det är min känsla och erfarenhet iallfall. Och det är så oerhört skönt att veta att ja. Alla har vi vårt. Även om man ingen önskar sorg så är det väl så att livet bär med sig sorg och lycka. Lite av varje. Och med dessa förstår vi varandra bättre.

Julia

Mer om Belle. Alopeci. Och livet.

VI GÖR SOM VI VILL

DET HÄR ÄR BELLE

ALOPECI