Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

JULIA K

Hur det är att leva med sorg…

Bild

Jag lever med sorg. Jag delar den med Carlos. Vi nämner inte sorgen vid dess namn särskilt ofta. Det riktiga namnet. Sorg. För det är en sorg och oerhörd smärta att det blev som det blev för vår Belle.

Däremot säger vi precis varje dag. Till varandra. Flera gånger om. Hur vacker hon är. Hur hjärtat värker av kärlek till henne. Belle är vår rosenknopp. Så så så speciell.

Och även om jag inte önskar detta någon i hela världen. Så känner jag en tacksamhet. För att jag får ta del av detta. En tacksamhet för att mitt liv hade aldrig någonsin varit så rikt utan Belle. Även om jag hellre varit utan för hennes skull…

Jag hade värdens viktigaste innehåll i livet innan Belle också såklart. Ett rikt liv med världens finaste betydelse.  Man blir liksom per automatik rik när man blir mor. Men ja. Detta är ändå något utöver allt annat att leva med sjukdom i familjen. En sjukdom som inte gör ont i kroppen direkt. men i själen. Den är så förbannat påtaglig. Det är oundvikligt att tänka på den. Och varje gång jag tänker på den så önskar jag att det var jag.

Varför blev det inte jag istället?!

IMG_0424

Hennes personlighet är utöver allt man kan tänka sig. Och det går bra för Belle. Så himla bra. Jag har varit oändligt orolig. I onödan så klart. För nu iallafall.

Och s o m  hon älskar klänningar. Och skor. Glittriga sådana. Fredagsmys är också bland det bästa hon vet. Och om nätterna krånglar hon in sin lilla hand under mitt nattlinne och där håller hon den natten lång. Stryker den längs min svank och sover sötast så.

När hon vaknar säger hon ofta: Du och jag mamma. Och jag svarar. Jaa, du och jag Belle.

IMG_0231

Och nu börjar Belle bli en stor tjej. Fyra år till sommaren. Finaste alltså. Henne lilla huvud är ju som en persika. Alldeles luden och mjuk. Som en solmogen persika. Alltid varm och världens härligaste att pussa på. Den har alltid varit så. Sedan hon tappade sitt hår. Håret har inte gjort en minsta tendens till att växa. Huvudet är alltså precis så  som det varit sedan hon tappade det.

Belle hade svarta låååånga ögonfransar när hon föddes. Det har vi alla. I vår familj. Sådär toksvarta, böjda och långa. Hennes trillade av samtidigt med håret.

Men så började de växa ut för en tid sedan. På ett öga endast. Så nu har hon en liten liten pyttedel av övre raden på ena ögat fyllt av de mörkaste längsta ögonfransar man kan tänka sig.

Belle undrar själv när hon betraktar sig i spegeln varför? Varför det andra ögonlocket saknar fransar? Varför är de inte lika? Och jag är så sjukt beredd att hålla med. Varför? Det känns som ett hån nästintill. Jag försöker vara så saklig som jag bara kan och låter tårarna mina rinna inombords. Henns lilla öga. Hennes vackra öga som nu till viss del ramas in på det sätt som tanken ändå är.  Som för övrigt är, gråblått längst ut, grönt i mitten och honungsfärgat längst in. Fint eller hur?

 

Ja så det var det om att leva med sorg. Alla bär vi på de där tunga eländiga sorgerna…

Och nej jag tycker inte det minsta lilla om att åldras egentligen. Vill allra helst vara ung för evigt nästan på alla vis. Men den stora fördelen är just det faktum att vi alla bär på vårt. Och förståelsen och empatin växer sig allt starkare för varje år som går. Det är min känsla och erfarenhet iallfall. Och det är så oerhört skönt att veta att ja. Alla har vi vårt. Även om man ingen önskar sorg så är det väl så att livet bär med sig sorg och lycka. Lite av varje. Och med dessa förstår vi varandra bättre.

 

Julia

Mer om Belle. Alopeci. Och livet.

VI GÖR SOM VI VILL

DET HÄR ÄR BELLE

ALOPECI

 

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
72kommentarer
  • Såå otroligt vackert och genomtänkt du skriver. Kanske du borde ägna dig åt att skriva istället. Tror verkligen det skulle passa dig. Och vilken tur fina Belle har. Att hon kom till just er fina familj. Finaste lilla Julia. Du är verkligen en toppenmamma. Massa PÅSK kramar från Inger.

    inger 2016-03-26 17:36:55
    Svara
  • Så fint skrivet!! Det är svårt att sätta sig in i hur livet är med sjukdom i familjen verkligen är. Den oro för den lilla och hur orättvist livet kan vara. Men samtidigt ska man välja en sjukdom så hade det kunna vara värre. Man får vara tacksam för det lilla hur svårt det än är. Jag känner så för er och skickar styrke kramar och tankar till dig och din fina familj. Tur för Belle att hon har sådana otroliga föräldrar som älskar henne!! Alltid härligt att läsa dina fina texter om din lilla ögonsten. Hon kommer älska att läsa dom när hon blir äldre.

    Mari Eriksson 2016-03-25 11:54:55 http://angelattable.blogspot.se/
    Svara
  • Starkt att läsa om lilla Belle, ni har världens finaste lilla tjej! Styrkekramar till er! /Nina

    Nina 2016-03-23 16:56:10
    Svara
  • Jag vet också hur sorg kan kännas. Min son är 3 och ett halvt år och autistisk. Jag tycker det här citatet är så fint:
    ”Whatever causes night in our souls may leave stars”.
    Fina Belle – er fantastiska lilla stjärna!

    Nika 2016-03-23 08:37:13
    Svara
  • Tiden stannar… det är en gåva att få läsa dina ord om de känslor du bär på, som den fantastiska mor som du är till dina tre barn. Att få dela din sorg med dig. Att få finnas och lyssna, när livet är som svårast. Belle har många skyddsänglar i oss läsare, och du med finaste Julia. Så mycket värme & kärlek till er. TACK för att du är precis DU.

    När äppelträden står i blom.
    Varmaste av kramar, Emma O

    Emma Olausson 2016-03-22 22:44:57
    Svara
  • Så himla fint skrivet Julia!
    Ingen kan ta ens sorg ifrån en….vad det än är!
    Min son fick psoriasis ( 7 år) för ett år sen & det är en sorg för oss att se sin son lida & vara ledsen…..om jag ändå kunde ta över. Vissa dagar känner jag mig stark men andra dagar gråter jag mig till sömns när jag tänker på hur framtiden ska bli.
    Du är en sann förebild! Tack för en fantastisk fin blogg!!!
    Sköt om er!! Kram Sofia

    Sofia 2016-03-22 20:58:18
    Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Tack Sofia för så så fina rader. Och att du delar med dig. Det är alldeles sant. Sorgen är ens egen vad det nu än är. Framtiden blir bra. Men jag oroar mig stundtals också så enormt över den. Kanske alldeles i onödan… KRAM

      juliak 2016-03-25 09:41:25
      Svara
  • Finaste finaste Julia! Tur att Belle har en så klok och fin mamma,(och pappa).
    Puss ❤️

    Pernilla m 2016-03-22 17:22:13
    Svara
  • Hej Julia!
    Jag har inte läst igenom alla kommentarer, men blir så ledsen när jag ser att det finns de som ska värdera någon annans sorg. Som om den är mindre värd än någon annans, att man inte har rätt att sörja så länge ens barn överlever?

    Det bästa rådet jag fick när vår A blev sjuk i diabetes typ 1 (knappt 5 år gammal), var att man aldrig kan jämföra sorg. Man FÅR sörja och vara ledsen över att livet för ens barn inte blev som man hade tänkt och önskat. Att det kommer att finns hinder som de måste ta sig över varje dag, 365 dagar om året, livet ut, som ”vanliga” barn inte har. Även om det finns andra barn som har det ännu värre än ens eget, så önskar man såklart det bästa för sina barn.

    Kram till er!

    Céline 2016-03-22 11:36:14
    Svara
    • Svar på Célines kommentar.

      Precis så, kunde inte ha uttryckt det på något annat sätt själv. Jag anser att man kan vara tacksam, ödmjuk och ha perspektiv men samtidigt tycka att det är PEST att till exempel ligga i influensa och till och med klaga över det faktum. Nu handlade mitt inlägg inte om influensa utan om Belle och hennes sjukdom och sorg behöver fasen inte värderas i min värld.

      Hoppas er A ska få må så bra som det bara går och att ni får stöd och hjälp när det känns tungt. Stor kram och tack kloka tankar.

      Julia

      juliak 2016-03-22 12:53:19
      Svara
  • stor kram till finaste familjen , med lr utan hår <3

    Sofie - mamma till 2 2016-03-22 07:12:21 http://sofieeklund.vimedbarn.se
    Svara
  • Tur att hon kom till sådana underbara föräldrar, som ni verkar vara ❤️

    Sarah 2016-03-22 06:23:15
    Svara
  • Du har så rätt i allt du skriver. Och som hon är vacker, eran Rosenknopp. Så himla, himla vacker. <3

    {"author":"Emmeli" 2016-03-21 22:57:16
    Svara
  • Sitter och tar igen bloggen. Det här inlägget <3, du och ni är så fina. Inifrån och ut. Och jag är innerligt innerligt tacksam för B, att hon tagit plats i våra liv. För alltid! För det är så det är, för alltid finns vi för varandra. Och det känns fint det med 🙂 Stor kram, saknar er!!

    Hannah 2016-03-21 20:10:55
    Svara
  • Hej Julia. Jag tror du satte ord på vad det är jag upplever och därför börjar jag nu gråta. Min son fick diagnosen autismspektrum tillstånd för lite mer än ett år sedan, han bli snart sju år. Jag har fått kämpa och anpassa, göra schema för det mesta, fajtas med först förskolan och nu skolan för att min son ska få det stöd han har rätt till och inte bara bli lämnad i ett hörn. Han har två syskon som fått bli stora för tidigt, vilket jag har så fruktansvärt dåligt samvete för. Vårt liv är långt ifrån i balans men vi har börjat vår resa mot mer harmoni. Men så när jag läste din text slog det mig att jag är ju För tusan ledsen, förkrossad, arg och alldeles lamslagen av sorg. Sorg över att min son kanske aldrig kommer klara sig själv, aldrig få en egen familj och att han alltid kommer behöva kämpa. Jag förstår att det är en stor sorg ni bär på även om lilla Belle är vacker utan hår och en helt underbar liten människa. I samhället ska man vara normal och som alla andra, annars är det svårare att bli accepterad och man får möta en massa fördomar. Vad glad jag blir av att ni verkar ha mötts av förståelse och acceptans på er förskola. Mvh Johanna

    Johanna 2016-03-21 18:31:48
    Svara
    • Svar på Johannas kommentar.

      Fasen alltså vad ledsen jag blir när jag läser dina rader. SÅ tungt. Kan inte föreställa mig ens en smula. Mer än att vi delar en sorg över att det inte blev som man hoppats på…

      Jag hoppas innerligt att er resa mot harmoni går snabbt undan och att du får stöd på något vis och hinner ta hand om dig själv. Glöm inte det! Det är viktigt. Att ta hand om sig själv. Stor stor kram till dig och tack för att du delade med dig!

      Julia

      juliak 2016-03-22 08:40:16
      Svara
  • Hej Julia! Har ju hängt med dig nästan från början då du startade din blogg och som jag tycker så mycket om. Idag blev jag så rörd av dina ord, hjärtat snörpte till och tårarna sved bakom ögonlocken. Den starka kärleken till sitt/sina barn som ingen och ingenting kan ta ifrån en vet jag hur det är då jag jälv är mamma till fyra barn varav ett änglabarn (som är min stora sorg i livet). Du och Carlos verkar vara de mest fina föräldrar som finns, ni som familj är enade här i världen och jag är säker på att er fina rosenknopp valde er som föräldrar. Jag förstår din sorg Julia och inga ord i världen kan stilla den. Däremot är jag säker på att all den kärlek som ni ger till Belle är det bästa som hon kan få för att klara sig här i livet. Många varma kramar till dig & Carlos //Mija

    Mija 2016-03-21 15:46:02
    Svara
    • Svar på Mijas kommentar.

      Så himla fint skrivet Mija, tack! Och alla mina tankar till dig. Det är ju så svårt att ens försöka förstå vilken ofattbar förlust ni varit med om. Fruktanvärt. Stor kram!

      juliak 2016-03-22 08:19:42
      Svara
  • Ja precis så. Tacksam på något vis för det vi lärt oss men så oerhört sorgsna samtidigt. På min lilla blogg kan du läsa om en sällsynt diagnos (ca 50 i Sverige) Dravets syndrom som våran Tage (3 år till sommaren) har. Han föddes också till synes frisk. Kramar till er alla

    Sara persson 2016-03-21 11:51:00 http://www.skegrie501.blogspot.com
    Svara
    • Svar på Sara perssons kommentar.

      Jag lämnade en kommentar hos dig men den verkar inte ha fastnat tror jag… Ville säga att som ni kämpar! Och Tage är världsfin. Funderar lika som dig gällande vad och hur skriver jag. Barnen är mitt allt och de har min största respekt och därför är det verkligen viktigt att fundera på vilka ord man sätter på pränt offentligt. Men att informera är ändå oerhört viktigt och det gör du på bästa vis. All styrka till dig!

      juliak 2016-03-21 12:05:12
      Svara
    • Svar på Sara perssons kommentar.

      Kilar in! Stor kram / J

      juliak 2016-03-21 11:55:09
      Svara
  • Så fint skrivet!! Alla vi föräldrar jobbar nog på att skaffa sköldar för våra barns hjärtan och lära dem att tackla livets vassa kanter men vissa föräldrar får jobba hårdare och där har vi alla ett ansvar att vi lär våra barn empati och förståelse över att vi alla är olika och unika! Om alla barn och vuxna hade den insikten hade inga sköldar behövts! Det är ett gemensamt arbete vi alla har att göra med våra barn, våra medmänniskor och med oss själva för att få ett varmare samhälle!

    Jessica E 2016-03-21 10:21:18
    Svara
  • Hej Julia, du skriver så fint och varmt om din fina dottern. Och jag tror att det blir lite lättare när man ibland pratar helt öppet om sorgen. Jag kan förstå hur det känns, lite i alla fall. Min son fick atopiskt eksem på nästan hela kroppen när han var 3 månader och nu fyller han 9 år. Ibland är det bättre och ibland sämre men det syns alltid för att han har alltid eksem i ansiktet. Vi har haft tuffa perioder när han började skolan och när vi flyttade och han bytte skola men nu är det så att han förklarar helt enkelt vad det är. Det har vi lärt honom att han ska vara öppet när någon undrar eller tittar på honom på ett speciellt sätt. Det tog tid men han börjar acceptera att det är någonting han måste hantera själv. Och det blir enklare med tiden för att han blir bara starkare. Men den där sorgen, den finns ju alltid när jag tittar på honom.
    Många vårhälsningar från Tyskland
    Lena

    Lena 2016-03-21 10:08:33 http://www.stadtrandleben.blogspot.com
    Svara
    • Svar på Lenas kommentar.

      Åh jag tror lika. Det lättar när man får ”prata/skriva av sig” då och då. Jag förstår dig alldeles precis.
      Och ja de måste ju lära sig att hantera livet på egen hand, åtminstone i vissa stunder och situationer. Stor kram och tack för att du delar med dig! Julia

      juliak 2016-03-21 11:04:43
      Svara
  • Älsklingar! Puss

    Jessica 2016-03-21 09:29:26
    Svara
  • Belle, hon har verkligen fått sitt namn att passa perfekt. Vacker. Hon är ju ljuvlig. Hela din familj, och du också förståss, verkar vara väldigt varma och kärleksfulla.
    Påskkramar

    Alice 2016-03-21 08:50:26
    Svara
  • Ni är starka. Jag som också lever med Alopecia, just nu symtomfri sen snart 3 år men som levt med det aktivt i många år vet hur hårt det är. Jag började se tecken på det hos min son och blev alldeles kall. Allt allt gör så ont när man är förälder. Allt som rör ens barn och risken att dom ska bli illa behandlade går rakt in i hjärtat som en kniv. Nu vet vi att min alopecia är ihop knutet med min psoriasis och den verkar vara knuten till en gluten känslighet (ingen allergi dock). (det har kommit ut en ny kokbok om autoimmuna sjukdomar nu, ny forskning pekar ju på att dom är länkade på något vis) Så jag har blivit symtomfri sen jag la om min kost, min son verkar ha samma mönster. Han fick först lite utslag på sina armbågar och sen kom första fläcken. Vi skyndande att lägga om kosten (bara för att det fungerade på mig) så vi drog ner på socker och drog ner på gluten (vi tog inte bort någon helt på honom) å fläckarna försvann. Nu funkar det ju tyvärr inte på alla med alopecia, sjukdomen är alldeles för nyckfull för det. Den är något man får leva med som en skugga som alltid finns där, bara syns mer eller mindre. Jag hoppas er tös får tillbaka sina vackra ögonfransar. Jag brukar tänka det när det gäller mig och min son, bara vi får behålla våra ögonbryn och våra ögonfransar 🙁 men såklart är det inget man kan bestämma över. Er lilla tös är så vacker och en riktigt fin förebild för oss med alopecia. Hon vet nog inte om det själv men vi är så glada för henne. Hon visar hur vacker man kan vara utan håret. Jag skickar dig styrka från ett mammahjärta till ett annat. Mvh Terese

    Terese 2016-03-21 08:46:03
    Svara
    • Svar på Tereses kommentar.

      OM du visste hur betydelsefulla dina rader är för mig. Tack! Blir så himla ledsen och rörd men också lycklig för för er skull att det är bra just nu. Och jag hoppas innerligt att de ska få vara det för evigt för er.

      Jag tänker att när Belle blir lite äldre. Ja mer mot tonåren kanske…att vi OM hon själv vill prövar med att lägga om kosten. Vi vill inte experimentera med något just nu utan hon får själv vara med och fatta sådana beslut. Om vi inte får några råd från sjukvården förstås men där har vi inte fått mer än själva diagnosen ställd.

      KRAM Julia

      juliak 2016-03-21 08:54:02
      Svara
  • Så fint skrivet Julia!
    Belle är så fin precis som hon är❤️

    Camilla 2016-03-21 08:41:40
    Svara
  • Hej,

    Jag har tre ganska stora hjärtan och mellanbarnet, sonen är autistisk. Jag vet förstås inte hur just du/ni har det men jag vet hur det kan kännas att leva med en sorg. Då mina tre barn är några år äldre än dina så kan jag kanske trösta lite med att säga att sorgen mildras med tiden (så har det i alla fall varit för oss – hoppas att det blir detsamma för er.) /Carina

    Carina 2016-03-21 08:34:28
    Svara
    • Svar på Carinas kommentar.

      Åh… Ja tiden som går hjälper på ett sätt till tänker jag. Och så går det i perioder förstås. Ibland dyker man djupare ner i tankarna och ibland ligger de lite sådär på ytan utan att påverka nämnvärt. Tack för att du delar med dig! Kramar Julia

      juliak 2016-03-21 08:38:46
      Svara
  • Fint skrivet. Samtidigt får man tänka att alopeci är inget dödligt. Många barn o deras familjer lever med en annan sorg varje dag, en sorg över att de inte kommer leva så länge som det var tänkt. Perspektiv är aldrig fel.

    Norea 2016-03-21 08:03:06
    Svara
    • Svar på Noreas kommentar.

      Det är jag medveten om men det tar ändå inte bort den sorg jag bär på. Jag vet att det inte är dödligt. Men för m i g är det smärtsamt att min dotter har sjukdomen och jag önskar att hon sluppit. Jag förstår mig inte på sådant resonemang riktigt… Jag berättar om hur jag upplever det hela och om hur mycket jag älskar Belle och hennes syskon. Låt det vara så. Perspektiv saknas definitivt inte i vår familj eller mitt liv.

      Julia

      juliak 2016-03-21 08:25:18
      Svara
  • Jag ryser och blir alldeles tårögd. Vilken fantastisk kärleksförklaring! Ni är såå fina!

    Kram!

    Kristin/onlyfemale 2016-03-21 07:53:59 http://onlyfemale.se
    Svara
  • Så fint underbart vackert skrivet. Mitt mammahjärta kan bara ana hur ont i hjärtat ni har. Sitter här med tårar som rullar ner i kaffekoppen. Ha en fin dag. Kramis

    Carin 2016-03-21 06:57:40
    Svara
  • Mina tårar rinner och mitt hjärta känner all sorg du skriver. Jag vet inte hur nån av er känner er men jag kan förstå. Och det gör så ont… Lilla lilla Belle…
    Hon har en underbar familj som alltid kommer finnas där och stötta henne.
    Kram Mathilda

    Mathilda 2016-03-20 23:24:26 http://mattan32.vimedbarn.se
    Svara
  • Vet inte riktigt va jag ska säga, men jag tror jag sitter mellan din och Belles båtar. Jag fick alopecia när jag var 19.
    Jag hade då växt upp med hår. Nu är jag 27 år och mamma till Collin 3år.
    Mitt hår pendlar väldigt mycket hela tiden mellan mindre fläckar och bara någon enstaka tofs kvar uppe på huvudet.
    Min mamma säger som du, att hon hade så gärna bytt om hon kunnat. Och jag som mamma tänker att det är bättre jag än Collin, men som min mammas dotter så är jag okej med det.
    Jag förstår att det är skillnad på att få totalis så tidigt och att få fläckvis vid 19 när man nästan är vuxen men jag tror jag kan tänka mig in lite i hur det skulle varit.
    Ni verkar vara helt underbara föräldrar både två och det ända ni kan göra är att stötta henne till att bli den bästa Belle hon kan bli (och givetvis redan är). För när hon väl sitter där om 20 år och även om uppväxten var lång och kurvig så tror jag inte hon tycker att det är så hemskt. Jag tänker alltid att det kunde varit värre även om man ska få ha sin sorg och ilska över det som är.
    Vi människor var väldigt håriga från början sedan avtog behåringen allt eftersom, nu har vi bara på enstaka områden kvar på kroppen. Jag tror vi är framtidens människor, eller en början på en utveckling av vår art. Vad ska vi med håret till? Och forskare har alltid pratat om att vi till slut inte har något hår kvar.

    Stor kram från mig

    Ida Holtz 2016-03-20 23:01:56 http://Idasmirakel.vimedbarn.se
    Svara
    • Svar på Ida Holtzs kommentar.

      Ja jag tänker också så..framtidens människor kanske 🙂

      Tack snälla för att du delar med dig. Väldigt värdefullt att få höra hur du resonerar och funderar kring det här.

      Många kramar J

      juliak 2016-03-21 08:42:42
      Svara
  • Kära Julia! Blev så tagen av denna text, det var en så otroligt vacker kärleksförklaring till lilla rosenknopp! Även om jag känner lika dant till mina barn så hade jag aldrig kunnat sätta ord på den. Förstår att du känner sorg inför sjukdomen men tänk på att den iaf inte är dödlig! Hon kommer att klara sig fint! Hon får troligtvis höra något elakt genom livet men all er kärlek som ni ger henne kommer att vara som en sköld över hjärtat!! Det kommer att gå bra.. Är övertygad om detta! Kramis

    Therese 2016-03-20 22:52:32
    Svara
  • Underbart fint skrivet och så sant. Jag har en liten syster som är precis som mig och ändå olika, också har vi vår älskade lillebror som var en sladdis, så oerhört efterlängtad och älskad. Men rätt tidigt upptäcktes att något var fel, men läkarna var säkra på att det skulle växa bort. Vi syskon fick i uppgift att läsa högt för honom och artikulera med honom vid hans lilla barnbord och ovanför satt en spegel så han även kunde se sig själv och vi fick lära oss teckenspråk, för att de trodde att om man inte fixerade vid talet så skulle det liksom komma lättare av sig själv. Jag tog som barn ofta promenader med honom och vår hund och jag lovar vad vissa barn kunde vara grymma… Sa; ”Titta, där kommer pojken som inte kan prata!” Oj, vad mitt hjärta brustit många gånger och tårarna trillat som när de lurat in honom i ett brännesselsnår. Idag pratar Fredrik bra och är oerhört vacker. Lång och smal, med snygg hållning och vackra drag och han gillar kläder. Det har hänt att tjejer frågat mig efter hans nummer. Då får jag liksom en klump och det är väldigt svårt att förklara att Fredrik inte riktigt är som andra, men helt underbar ändå! Utanpå syns ingenting. Men han klarar sig inte själv, trots att han visst är väldigt duktig och ser ut precis som dig och mig men det där sista för att klara sig själv, det liksom fattas. Idag bor han på ett boende med andra ungdomar och där han trivs bra. Han har en egen etta med ett stort kök och kombinerat vardagsrum och sovrum och en stor balkong, men sedan finns ett dagrum och kök för alla där måltider intas. Han är vår stora sorg och ändå glädje och han är så fylld av kärlek, bus och värme och han har fått mig se saker jag inte skulle gjort annars. All lycka, glädje och kärlek till dig och din familj! / Kramar från Tina Wikner i Näske.

    Tina Wikner 2016-03-20 22:35:46
    Svara
    • Svar på Tina Wikners kommentar.

      Tack snälla Tina för att du så öppet och ärligt delar med dig. Verkligen stort! Vilken tur att just du är Fredriks syster. STOR kram / Julia

      juliak 2016-03-21 09:07:43
      Svara
  • Så fint skrivet , känner att jag kan skriva att jag vet precis hur ni känner . Kram till Er!

    Johanna 2016-03-20 22:28:59
    Svara
  • En stor Kram från en mamma som bär på samma sorg.

    Rebecca 2016-03-20 22:22:52
    Svara
  • Finaste Julia! Så himla fint skrivet ❤️ Kloka underbara ! ❤️❤️❤️

    Sofie 2016-03-20 22:17:16 http://sofiesida.blogspot.se
    Svara
  • Så fint skrivet. Styrkekram till er!

    Mia 2016-03-20 22:16:03
    Svara
  • Åh du är så klok Julia! Jag älskar att läsa dina rader. Åh Belle, så himla fin tjej! Stor kram, du är en grym mamma ❣

    Emelie 2016-03-20 22:13:15 http://Mliieriksson.blogg.se
    Svara
    • Svar på Emelies kommentar.

      Taaaaack Emelie! Ibland grym, ibland inte 😉 Men så är det väl med det mesta. Stor kram tillbaka! Julia

      juliak 2016-03-21 08:46:15
      Svara
  • Åh, så fint skrivet! Tårarna rinner på mig när jag läser. Som mamma är man så stark för sina barn men samtidigt själv så sårbar. Det har jag alltid tyckt sedan min son föddes för fem år sedan. Plötsligt fanns det otaliga kryphål i min annars rätt så tuffa yta, sätt att ”komma åt mig” som jag inte kunde påverka. Sedan föddes min dotter och då fördubblades kärleken och styrkan, men även sårbarheten. Ni gör det bra och underbara lilla Belle är lyckligt lottad. Glöm inte det. ❤️

    {"author":"Sofia" 2016-03-20 22:10:18
    Svara
    • Svar på {"author":"Sofia"s kommentar.

      Ja exakt så känner jag. Jättejättestark men så oerhört skör samtidigt. Det är kanske helt enkelt så det är att vara mamma. Tack för en så fin hälsning! Kram och fin måndag! Julia

      juliak 2016-03-21 08:33:04
      Svara
  • Vilka vackra, sorgsna men starka ord, rätt in i hjärtat. Visst är det så att det är glädje och sorg som gör livet, vad vore det ena utan det andra? När jag ser bilderna på Belle tänker jag, vilka underbart vackra drag hon har, hon behöver liksom inte hår för att rama in o förstärka. Hon är så fin och kommer att växa upp stark och vacker och bära upp sig själv med rak rygg, helt säkert.
    Kram!

    Emma 2016-03-20 22:01:01
    Svara
    • Svar på Emmas kommentar.

      Tack snälla Emma! Ja allt blir bra med Belle. Hon är en så oerhört fin liten tjej med stort självförtroende och ja, jag tror precis som dig. Kramar! Julia

      juliak 2016-03-21 08:31:47
      Svara
  • Hej Julia!

    Så himlans fint skrivet. Tårar rinner ner från mina kinder. Kram

    Emilie 2016-03-20 21:55:36
    Svara
Julia Ks webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Paulina Forsberg
Man
Niklas Berglind