Jag har lätt för att vara öppen och ni har en del av mitt liv här på bloggen.
Men just detta. Är något som jag har så vansinnigt svårt att dela med mig av. Men jag gör det ändå. Med tårar som rinner ned för mina kinder som det gjort oändligt många kvällar och nätter. Mörka kvällar fyllda av avgrundsjup oro och ångest för vad som sker med det bästa vi har. Hon är ju mitt hjärta. Mitt allt.
Jag orkar inte vara stark idag. Men imorgon är jag det igen det vet jag.
För det är man när man har tre barn…
Vad som är det enda viktiga är ju att Belle är frisk och det är hon ( så vitt vi vet hitintills…) Och rolig. Om ni bara visste…
Allra helst skulle jag vilja iaktta henne varje vaken sekund. Se allt hon hittar på och tar för sig.
Hon har världens allra mest ljuvliga pussmun och så älskar hon att mysa om morgnarna och ligga nära nära kind mot kind, näsa mot näsa. Hennes doft får mitt hjärta alldeles varmt. Vilken lycka att jag får sova med henne varje natt.
Belle älskar musik, väljer skor med omsorg ( och ilska om hon inte får det hon vill ha ), avgudar sina syskon, fredagsmyser med potatisskruvar, springer hellre än går, ritar perfekta små cirklar med tuschpennor tills det inte ryms fler på pappret , blir gärna buren och bekantar sig gärna med andra men på avstånd, beundrar alla djur hon får syn på och tycker att lördagsgodis är bäst ( mmm svårt det där med trean ni vet…)
Hennes hud är så ljus, mjuk, len och när hon stryker sin lilla hand mot min nacke eller rygg så känner jag mig tryggast i världen.
I höstas började hon tappa hår. På huvudet, ögonbrynen och ögonfransarna. Vi avvaktade till årsskiftet i samråd med BVC och tog därefter tag i det.
Hon står fortfarande under utredning men läkarna har konstaterat att det är en frisk och välutvecklad Belle vi har. Än återstår provtagningar och vi har fått en remiss till en hudspecialist.
Så. Hennes världsvackra långa svarta fransar är ett minne blott, likaså håret på huvudet. Det växer väldigt sakta ut fjun som är alldeles blonda. Det känns i det hela positivt tycker vi…Allt hår finns på plats om än blekt och vääääldigt kort.
Att leva med undrande blickar och frågor från främlingar är inte roligt. Alls. Gör faktiskt väldigt ont om jag ska vara ärlig. Det senaste halvåret har varit tungt. Väldigt. Egentligen bryr jag mig inte ett skvatt om vad andra undrar eller tänker. Eller ja, jag önskar att det var så. De där dagarna när kanske något annat bekymrar eller tynger så bryr jag mig och blir hemskt ledsen.
Så nu vet ni, det här är Belle och hon är mitt hjärta. Med eller utan hår.
Julia
Och detta skrev jag för en tid sedan utan att publicera det…
I torsdags fick Belle diagnosen Alopeci
Hon har tappat sitt hår och det finns inget botemedel för att få det åter.
Igår började ett nytt liv skulle man nästan kunna säga. Ett liv utan det där tunga tunga mörka molnet av ångest som legat över mig dag som natt. Nu har beskedet istället skapat ett slags lugn över att Belle faktiskt idag inte lider av det. Och en sorg. Vad framtiden har att ge visar sig men jag ska göra mitt allt. För Belle.
Vi älskar henne oändligt mycket och en dag i sänder ska vi lära oss att leva med den här sjukdomen.
Idag finns inget botemedel eller någon förklaring. Det kan drabba mig eller dig. Idag eller om tio år. Ungefär så.
Julia
Ps, jag kände så för att få lätta på detta. Nu har jag gjort det och kan snart igen berätta för er om vackra kuddar, lite livet på landet och så. Det ena förtar inte det andra så att säga. Hoppas ni förstår.
