Ja jag vet inte. Eller ja man kramar om varandra varmt. Man säger hejdå. Säger tröstande ord som att: Snart ses vi igen. Det blir bra. Allt ordnar sig. Det finns telefoner, skype och flygplan.
Det gör ändå så ohyggligt ont att säga hejdå och adjö. Och vad som gör ännu mer ont är att se sitt barn ta farväl.
OM jag ändå kunde ta all världens sorger, skrubbsår, farvälkramar, huvudvärk, febernätter, brustna hjärtan och orättvisor från mina barn. Så skulle jag göra det på momangen.
Visst vet jag att saker och ting blir bra. Sinom tid. Men idag och så några dagar till. Och kanske ännu fler dagar till. Saknar vi de vi sagt farväl till och tar hand om Noell alldeles extra.
Här kommer några av dagens bilder. Som är tagna innan allt blev sådär vansinnigt jobbigt.
