Jag lever med sorg. Jag delar den med Carlos. Vi nämner inte sorgen vid dess namn särskilt ofta. Det riktiga namnet. Sorg. För det är en sorg och oerhörd smärta att det blev som det blev för vår Belle.

Däremot säger vi precis varje dag. Till varandra. Flera gånger om. Hur vacker hon är. Hur hjärtat värker av kärlek till henne. Belle är vår rosenknopp. Så så så speciell.

Och även om jag inte önskar detta någon i hela världen. Så känner jag en tacksamhet. För att jag får ta del av detta. En tacksamhet för att mitt liv hade aldrig någonsin varit så rikt utan Belle. Även om jag hellre varit utan för hennes skull…

Jag hade värdens viktigaste innehåll i livet innan Belle också såklart. Ett rikt liv med världens finaste betydelse.  Man blir liksom per automatik rik när man blir mor. Men ja. Detta är ändå något utöver allt annat att leva med sjukdom i familjen. En sjukdom som inte gör ont i kroppen direkt. men i själen. Den är så förbannat påtaglig. Det är oundvikligt att tänka på den. Och varje gång jag tänker på den så önskar jag att det var jag.

Varför blev det inte jag istället?!

Hennes personlighet är utöver allt man kan tänka sig. Och det går bra för Belle. Så himla bra. Jag har varit oändligt orolig. I onödan så klart. För nu iallafall.

Och s o m  hon älskar klänningar. Och skor. Glittriga sådana. Fredagsmys är också bland det bästa hon vet. Och om nätterna krånglar hon in sin lilla hand under mitt nattlinne och där håller hon den natten lång. Stryker den längs min svank och sover sötast så.

När hon vaknar säger hon ofta: Du och jag mamma. Och jag svarar. Jaa, du och jag Belle.

Och nu börjar Belle bli en stor tjej. Fyra år till sommaren. Finaste alltså. Henne lilla huvud är ju som en persika. Alldeles luden och mjuk. Som en solmogen persika. Alltid varm och världens härligaste att pussa på. Den har alltid varit så. Sedan hon tappade sitt hår. Håret har inte gjort en minsta tendens till att växa. Huvudet är alltså precis så  som det varit sedan hon tappade det.

Belle hade svarta låååånga ögonfransar när hon föddes. Det har vi alla. I vår familj. Sådär toksvarta, böjda och långa. Hennes trillade av samtidigt med håret.

Men så började de växa ut för en tid sedan. På ett öga endast. Så nu har hon en liten liten pyttedel av övre raden på ena ögat fyllt av de mörkaste längsta ögonfransar man kan tänka sig.

Belle undrar själv när hon betraktar sig i spegeln varför? Varför det andra ögonlocket saknar fransar? Varför är de inte lika? Och jag är så sjukt beredd att hålla med. Varför? Det känns som ett hån nästintill. Jag försöker vara så saklig som jag bara kan och låter tårarna mina rinna inombords. Henns lilla öga. Hennes vackra öga som nu till viss del ramas in på det sätt som tanken ändå är.  Som för övrigt är, gråblått längst ut, grönt i mitten och honungsfärgat längst in. Fint eller hur?

 

Ja så det var det om att leva med sorg. Alla bär vi på de där tunga eländiga sorgerna…

Och nej jag tycker inte det minsta lilla om att åldras egentligen. Vill allra helst vara ung för evigt nästan på alla vis. Men den stora fördelen är just det faktum att vi alla bär på vårt. Och förståelsen och empatin växer sig allt starkare för varje år som går. Det är min känsla och erfarenhet iallfall. Och det är så oerhört skönt att veta att ja. Alla har vi vårt. Även om man ingen önskar sorg så är det väl så att livet bär med sig sorg och lycka. Lite av varje. Och med dessa förstår vi varandra bättre.

 

Julia

Mer om Belle. Alopeci. Och livet.

VI GÖR SOM VI VILL

DET HÄR ÄR BELLE

ALOPECI

 

 

 

Hello hjärtan!

Har ni sett samarbetet mellan Himla och Sköna hem?

Himla by Sköna hem

En unik kollektion som består av produkter i hellinne. Vackraste materialet om du frågar mig. Älskar lite lagom skrynkligt mjukt linne! Den skapar en så skön anspråkslös och charmig känsla i ett hem.

Jag föll pladask för duken allra mest men det blev även en liten kudde med två sidor, en randig och en småblommig som jag lagt på kökssoffan.

Av duken får jag en varm lite mormorsaktig känsla i hjärtat. Ni vet lite solblekt, 50-tal, sommarhus och saltstänk feeling.

Duken ligger redo på köksbänken inför Påsken. Jag tänker att det får bli min vårduk som jag alltid ska duka med till Påsk. Jag tycker om känslan av traditioner som upprepas och som man kan förknippa med kanske just en duk…eller ja ni hänger med?

Jag tänker att barnen ska minnas den där duken som togs fram Påsk efter Påsk efter Påsk. Och den första fikan som fikades på farstutrappan eller altanen under Påskhelgen. Och den luriga påskharen som precis alltid kom men som bara mamma såg en liten skymt av bakom växthuset när den snabbt skuttade iväg. Och som givetvis ingen annan lyckades se den minsta lilla skymt av någonsin men det glömdes snabbt bort när väl de stoooora påskäggen hittades fyllda med godsaker…

Jag blev faktiskt helt paff när jag insåg att det ju är Påsk redan nästa vecka. Min bästa bästa högtid! Älskar ju Påsken mer än alla högtider tillsammans. Den är precis alltid kravlös, påskmaten är sjukt god och man har vårpirr i kroppen. Det är på något vis startskottet för härligaste årstiderna som väntar…våren och sommaren.

Men först en vanlig helg och en ljuvlig fredag. Jag ska trippa över till gårdsbutiken och lägga ut varor på nymålade och nyuppsatta hyllor. Stackars Carlos liiiiiiider av att se resultatet av mitt borrande haha. Han är också superhängig och har inte kunnat hjälpa mig och jag har inget tålamod kvar utan vill komma vidare nu nu nu så jag borrar på själv. Det måste vara något superfel på vattenpasset alltså för hyllorna sitter på sniskan minst sagt…och jag har gjort om och gjort rätt och nä. Jag är verkligen kass på det där. Men uppe sitter de så här ska piffas. På sniskan eller ej. Jag gjorde mitt bästa och det är gott nog, alltid. Glöm inte det!

Ha nu en riktigt riktigt skön fredag!

puss

Julia

Ps, Du kan se hela kollektionen Himla by Sköna hem i Himlas egen nätbutik som du finner här.

Hello onsdag!

Nu ligger vi nog i influensan här Belle, Noell och jag. Vedervärdigt. Varje millimeter av kroppen smärtar in och utvändigt.

Måtte detta gå över riktigt snart!

Vet ni. Gränsen mellan modig och dum är nog ibland hårfin…

Många är ni som följt mina stapplande steg till ett nytt liv. Och frökenskapet. Vad hände egentligen?

Jag kom och jag gick. Lämnade en lapp och nyckeln i mitt fack och gick med lätta lyckliga steg nedför trappen och åkte hem.

Nu är jag åter en fri fågel och har gjort om min livsplan och lägger frökenskapet på hyllan. Eller jag ska prova på att vicka några dagar i veckan kanske men tänker inte söka någon anställning som det känns nu.

Tänk att allt visst har en mening. Och det där anställningsavtalet som aldrig blev påskrivet då chefen var sjuk och som jag oroade mig så mycket för. Oroade mig för just det faktum att det var osignerat. Jag fick avtalet i min hand första dagen men fick en känsla. En olustig känsla. Och jag bad om att få ta med avtalet hem och ta med dagen därpå.

Jag skrev aldrig på det. Lämnade den hemma. Jag kände mig rent av olycklig redan första dagen. Och det blev värre andra, och tredje än hemskare. Och på den tredje dagen bestämde jag mig för att följa mitt hjärta. Det blir absolut bäst så. Resten löser sig.

Och ja varför jag blev så olycklig där på förskolan? Barnen var så oerhört fina. Oerhört. Trots personalbrist och superstor grupp av barn från åldrarna 1 till 5 så fanns det en omtänksam, varm och fin känsla mellan barnen.

Men sedan fanns det inget mer. Ingenting. Jag kände av många orsaker att det här är ingen verksamhet som jag kan stå bakom. Det var kaos på många olika vis. Kort och gott. Jag hoppas att allt blir till det bästa där. Men det krävs nog stora insatser… Som inte jag är kapabel till att göra. Ens i närheten. Hade jag varit ung hade jag funnit mig…

 

Så det är onsdag. Och jag är hemma. Och jag känner mig lycklig och fri i själen! Om än vääääldigt krasslig.

Nya livsplanen innehåller alltså inga anställningar utan jag tror att jag provar på att vikariera lite. Och känner av läget. Fast skolvärlden kanske verkligen inte är någonting för mig…

Den här veckan hade jag tänkt ägna åt lilla gårdsbutikens renovering och hemsidefix.  Med min älskade islatte och tystnaden som sällskap. Men det får bli nästa vecka det.

Pjuh vilken pärs! Men allt har sin mening och jag är sjukt nöjd med mitt beslut. Och Carlos sendå. Älskade! Han supportar precis allt. Alltid. Det är fantastiskt att ha en sådan man vid sin sida.

kram

Julia