Det finns ett hus här. Som jag brukar få låna ibland. Allra mest är jag där och antingen lämnar av barnen för en stunds lek/sagoläsning/fika eller så stannar jag själv en stund och pratar om stort som smått. För det kan man där. Där gör det ingenting om tårarna svämmar över. Man möts av tröst och livserfarenhet.

Ett hus där tiden stått still. Där takfärgen flagnar mer och mer för varje år som går. Där mössen dansar på vinden och det alltid finns t i d .

Varje höst tänker jag att det här var kanske den sista sommaren…för oss att få vara med. Med vår sommargranne i det där fantastiska huset där tiden stått still.

Jag tänker också vad som ska hända med huset? Ska det läggas in laminatgolv? Ska de blåblommiga tapetbårderna rivas ner? Hur ska trädgården få vara sådär magisk om någon som inte har en susning hur man skapar en magisk trädgård sätter sina händer ( spadar ) i den?

Nåväl. Jag njuter av den tiden vi haft och har framför oss. Och att få tassa runt där i huset. Med knarrande golv och de där mössen som dansar på vinden. Är lycka.

Gårdagens location alltså. Ett hus som jag ibland får låna och som passar perfekt för mitt lilla hemliga projekt som ni ska få ta del av nästa vecka. Känns pirrigt men samtidigt väldigt, ja det är ju såhär det ska vara just nu känsla.

Sköt om er och fin torsdag!

Jag ska ut på en jogg nu. Sedan torsdagsstädningen och ett intensivt jobbmaraton innan barnen hämtas hem.

puss

Julia

Hej finisar!

Vet ni. Häromdagens hände det något alldeles förfärligt sorgligt här i Björsta under tiden vi låg och sov.

Jag anade ingenting utan tassade upp på övervåningen på morgonen för min morgondusch. Sneglade som vanligt ut genom Noells fönster. Man passerar hans rum. Och kände att det var ett så märkligt mörker utanför. Trots att morgonen var juliljus och solen strålade. Ville få igång dagen och ställde mig i duschen utan att undersöka mörkret närmare.

Kanske lika bra det. Jag hade nog tappat andan allra minst.

Carlos kom upp efter en stund och sa de där orden jag liksom vetat ska komma en dag. Trädet är ju trots allt säkert minst 100 år gammalt.

Körsbärsträdet är mitt itu.

Vårt älskade gamla knotiga körsbärsträd låg nu mitt itu och det var bladverket som hamnat på backen och mot både ena bilen och vårt hus som skapade det där mörkret.

Älskade träd. Ni vet ett sådant som man följer varje årstid. När tunga stora snöflingor dalar ner och lägger sig på de kala grenarna. När blommorna knoppar för att till slut slå ut i den vackraste blom man bara kan tänka sig. För att sedan ge oss sådär lagom söta härliga bär att äta och koka saft av. När bladen gulnar och till slut blir intensivt röda som om de brann om hösten.

Tusan vad jag sörjer vårt körsbärsträd alltså. I 13 år fick vi njuta av den. Jag är så innerligt glad att ingen kom till skada.

Jag har haft riktig terapi i köket under några dagar och kokat enorma mängder saft. Faktiskt för ett helt år framåt. Kokat, silat och saftat. Kan vara den godaste saften jag kokat någonsin. Jag kokar bären i vatten, mosar, silar och kokar om på nytt med socker för att sedan frysa ner i lagom stora portioner.

Röjningsarbetet lär fortsätta i många veckor till. Jag i min tur tänker redan vår. Och hur fint jag ska göra på platsen då. Ett nytt träd ska det bli. Och mot staketet ska jag plantera en vacker ros.

Jag ska verkligen njuta av varje glas saft fram till våren fram till det att jag kan ta tag i platsen för förödelsen och göra den vacker igen.

Hoppas ni haft en härlig dag! Vi har haft ännu en altanhängdag och fixat i trädgården.

Jag ligger supermycket efter med alla hälsningar ni skrivit till mig här på bloggen men godkänner lite nu och då när tiden finns.

puss

Julia

Hej fina!

Från mitt hjärta. Det största tacket till var och en av er som på det mest fantastiska vis gratulerat oss. Blir alldeles rörd, varm och lycklig.

Jag har så mycket jag vill berätta om mina tankar kring den här graviditeten men det tar vi en annan dag. Det blir absolut svårt, kanske omöjligt att låta bli att gå loss på precis allt som hör graviditeten till här på bloggen. ( Har redan köpt de allra första plaggen hjälp så småttigt och sött ). Såklart varvat med allt annat precis som vanligt.

Är så glad att ni vill dela det här med mig!

Idag har rosenknoppen stolt berättat för personalen på lilla Ica att mamma har minsann en bebis i magen. Lilla hjärtat som ska få bli storasyster om allt går väl. ( Måste måste få lägga till om allt går väl lite nu och då för det är långt ifrån en självklarhet ).

Vi ses snart igen. Ni är verkligen rakt igenom fina och jag är glad att just ni är mina bloggläsare och tittar in här då och då. Tack! Bäst är ni.

puss

Julia

Ps, Om någon har tips på var man gör de absolut finaste ( och smidigaste ) fotoböckerna så dela gärna med er. Nu bara måste jag sätta fart med alla bilder som ligger framkallade i datorn från typ 2009.