Men hej…
Idag är en dag som är sådär. En dag när tårarna bränner farligt nära ögonlocken. En dag när tårarna trillar trots att jag inte vill. Trots att jag bestämt att jag faktiskt inte ska fälla några. Men inte kan väl jag hjälpa att jag är en sådan som har nära till känslorna hurdana de än är inte. Imorgon är det en ny dag och den är alldeles säkert så himla mycket bättre än denna.
Jag menar, sol, torsdag ( älskar ) och nya tag kan bara bli bra…
Jag är medveten om att detta är ett så kallat lyxprobelm som vi orsakat alldeles själva. Det här med att leta efter nytt boende trots att vi älskar vårt Björsta. Att köpa hus kan vara en av de allra mest påfrestande saker man frivilligt kan utsätta sig för tror jag. Mentalt. Och oj som vi har letat. Och åkt långa långa vägar. Och budat och budat…
Idag så fick vi då äntligen besked. Drömhuset gick oss om intet och jag känner mig uppriktigt sagt hemskt ledsen över det. Och jag vet…allt har sin mening och så ÄR det verkligen på riktigt. Vad gäller det mesta men kanske inte allt ( ohyggliga sjukdomar, krig och svält klarar vi oss alla utan ). Men detta har sin mening alldeles säkert bara de att jag inte vet vilken ännu.
Så. Nu satsar vi allt på vårt älskade Björsta och Carlos pysslar om gårdens ytterkanter det vill säga husens paneler/väggar och staket/plank. Jag får en riktigt *Skansenfeeling* av detta. Lovar fler bilder när den faluröda färgen tagit plats…
Kram
Julia
