Vilken hallonsommar vi haft.

Att veta att frysen är fylld till bredden med hallonsylt till plättar och morgonfil. Det är himla fint. Och när jag kokar sylt så använder jag endast socker och det behövs inte så mycket alls.

Nu ska det bara fyllas på med äppelmos och kantareller också…och så har jag redan börjat torka äppelringar av fallfrukten. Barnen älskar!

Men dagens svampletartur till skogen gav verkligen inte särskilt mycket. Räcker till någon macka eller så. Hela vår underbara lilla svampskog har tydligen mer eller mindre skövlats under sommaren. Snyft. Nu får vi leta efter nya ställen.

Hoppas ni får en härlig söndagskväll!

Jag njuter av samlad familj. Noell har nämligen varit iväg på en sleepover med sin klass. De sov i tält och hade nattvandring och annat skojigt en bit bort härifrån i en skogsglänta.  Tänk vilka lärare han har! Att på sin egen lediga dyrbara helgtid genomföra en övernattning på det viset. Jag är djupt imponerad och tacksam för att Noell fick just dessa lärare som sina.

puss

Julia

Hej finisar!

Vet ni. Häromdagens hände det något alldeles förfärligt sorgligt här i Björsta under tiden vi låg och sov.

Jag anade ingenting utan tassade upp på övervåningen på morgonen för min morgondusch. Sneglade som vanligt ut genom Noells fönster. Man passerar hans rum. Och kände att det var ett så märkligt mörker utanför. Trots att morgonen var juliljus och solen strålade. Ville få igång dagen och ställde mig i duschen utan att undersöka mörkret närmare.

Kanske lika bra det. Jag hade nog tappat andan allra minst.

Carlos kom upp efter en stund och sa de där orden jag liksom vetat ska komma en dag. Trädet är ju trots allt säkert minst 100 år gammalt.

Körsbärsträdet är mitt itu.

Vårt älskade gamla knotiga körsbärsträd låg nu mitt itu och det var bladverket som hamnat på backen och mot både ena bilen och vårt hus som skapade det där mörkret.

Älskade träd. Ni vet ett sådant som man följer varje årstid. När tunga stora snöflingor dalar ner och lägger sig på de kala grenarna. När blommorna knoppar för att till slut slå ut i den vackraste blom man bara kan tänka sig. För att sedan ge oss sådär lagom söta härliga bär att äta och koka saft av. När bladen gulnar och till slut blir intensivt röda som om de brann om hösten.

Tusan vad jag sörjer vårt körsbärsträd alltså. I 13 år fick vi njuta av den. Jag är så innerligt glad att ingen kom till skada.

Jag har haft riktig terapi i köket under några dagar och kokat enorma mängder saft. Faktiskt för ett helt år framåt. Kokat, silat och saftat. Kan vara den godaste saften jag kokat någonsin. Jag kokar bären i vatten, mosar, silar och kokar om på nytt med socker för att sedan frysa ner i lagom stora portioner.

Röjningsarbetet lär fortsätta i många veckor till. Jag i min tur tänker redan vår. Och hur fint jag ska göra på platsen då. Ett nytt träd ska det bli. Och mot staketet ska jag plantera en vacker ros.

Jag ska verkligen njuta av varje glas saft fram till våren fram till det att jag kan ta tag i platsen för förödelsen och göra den vacker igen.

Hoppas ni haft en härlig dag! Vi har haft ännu en altanhängdag och fixat i trädgården.

Jag ligger supermycket efter med alla hälsningar ni skrivit till mig här på bloggen men godkänner lite nu och då när tiden finns.

puss

Julia