Julia K

Hej söta!

Tack snälla fina kloka och generösa ni!

För all värme, pepp, erfarenheter som ni delat med er av.

Och för den alltid goda och vänliga tonen. Tacksam för det. Alla hälsningar är inte riktigt besvarade ännu men sätter mig en stund ikväll och imorgon.

Vi beslutade oss för att genomföra KUB-testet med tanken att det blir som det blir. Lilla hjärtat är oändligt älskad. Oavsett. Och en dag och stund i taget. Och så får de ju bli även efter denna dagen förstås.

Lilla hjärtat. Oändligt älskad frÃ¥n den allra första stunden allt hade landat och den första chocken lagt sig efter det där oväntade gravidbeskedet vi fick i början pÃ¥ juni. Det var alltsÃ¥ ingenting som vi tänkt oss eller ”planerat”. Jag är ju sÃ¥ oerhört tacksam och tillfreds med min tillvaro som mamma till tre men visst. Jag kan inte heller pÃ¥stÃ¥ att jag känt den där känslan av att vara ”färdig”.

Det är sannerligen inte enkelt eller okomplicerat. Det här med fosterdiagnostik. Och att skuffa undan oro för gott är nog ingenting för mig. Den lever man nog med från den stund man får gravidbesked tills man inte längre lever i princip? Men att hantera oron på ett sunt sätt tror jag ändå att jag behärskar. Och de lugna lyckliga lugna stunderna är ju desto fler än de oroliga. Bra så.

Men så till dagens del två av KUB testet som är ett Ultraljud. Jag var bra sammanbiten påväg till sjukhuset och kände att då sköljde oron över mig totalt. Kunde inte annat än dricka som sällskap när de andra åt lunch. Vi har ingen barnvakt så barnen fick följa med och det gick jättebra där i väntrummet precis straxt utanför.

Känslan. När man får se sin lilla bebis på skärmen efter en liten stunds letande som alltid. Som känns som en total evighet. Och barnmorskan visar på lilla hjärta som slår. Den känslan är oslagbar.

Lycka! Obeskrivlig sådan. Det finns liksom ingenting att säga i den stunden mer än att låta tårarna sakta trilla ner och känna den enorma lyckan.

Allt ser ut som det ska. Och vi fick bra provsvar! Vi har tidigare som jag kanske nämnde endast gjort rutinultraljudet ( trots erbjudande om KUB ) så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men ja, en liten minibebis som ser på prick likadan ut som sina syskon på deras allra första ultraljudsbilder.

Känner en sÃ¥dan enorm lycka och tacksamhet att vi fÃ¥r vara med om det här igen. Det allra största och mest fantastiska som jag nÃ¥gonsin varit med om. Barnen. Tänk. Om allt gÃ¥r väl sÃ¥ blir vi en stor familj. En superstor familj! Jag har alltid haft nÃ¥gon föreställning om att jag nog fÃ¥r ett barn. Tänk att det blev alldeles tvärtom…

Just nu är allt så bra som det kan vara med bebis. Och mig. Och det är en så underbar känsla.

Puss!

Sköt om er!

Julia

Ps,  Jag har som nÃ¥gra av er kanske minns superseriös fobi mot insekter sÃ¥ jag vet inte riktigt vad som hände när jag köpte de där allra första smÃ¥ plaggen till Lilla Hjärtatför nÃ¥gra veckor sedan…

Men tröjan och byxorna med små bin på kändes som ett absolut måste med en biodlarpappa. Eller hur? Så sött så att det inte är klokt alltså.

Tossorna kommer från My Bliss, bodyn med ljusturkosa insekter Kappahl och övrigt från HM.

Hej söta!

Det här känns minst sagt tudelat. Det vi går igenom just nu. Även om det till allra största del är ren och skär lycka.

I och med att jag inte längre är purung och gravid så blev jag erbjuden att göra ett KUB test. Jag fyller 35 år i september. Det är dels ett blodprov som gjorts och ett Ultraljud som sker den här veckan.

För att göra en kort sammanfattning så går KUB testet ut på att göra en sannolikshetsbedömning på fostret om den har kromosomavvikelser. ( Hoppas att jag beskriver det hela korrekt nu ). Det är alltså inget svar man får utan en riskbedömning. Ja och det är såklart ganska komplicerat och svårt kan jag tycka…På många olika plan. Att få veta sannolikheten.

Hursom. Jag har stålsatt mig och tillåtit en dag bestå av minimalt med oro för att vara jag. Alltså verkligen. Jag har varit så duktig på att njuta av att just nu i denna stunden är jag faktiskt gravid.

Men nu är det sÃ¥där jättenära till Ultraljudet och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad man ska göra av informationen. ÄndÃ¥ sÃ¥ vill jag göra detta. Tror jag…

Och bara det att göra ett Ultraljud. Finns det ens en liten älskad där inne över huvudtaget? Så har jag tänkt precis varje gång. Och på ett sätt så växer oron för varje barn. För min del. Jag har inga missfall i bagaget och då tänker jag att det kanske är min tur denna gången?

När jag känner att de oroliga tankarna tar lite väl mycket plats så bestämmer jag mig för att andas. Och så tänker jag att det som sker sker. Och allt blir bra på det ena eller andra sättet och vägen dit vet jag ingenting om men jag är aldrig ensam och behöver aldrig känna mig otrygg någonsin. Så den här veckan tassar jag lite på tå och försöker att hålla ett lugn inom mig.

Annars så har dagen spenderats med att städa. Jag vet. Låter sådär roligt. Men jag tycker om att städa. Och vårt hus tyckte om att bli städat kan jag ju säga. Hjälp vilket sommarlovskaos här har varit. Jag hann inte med hela huset utan fortsätter med det sista imorgon och sedan kan vi fortsätta sommarlovslunket.

Sköt om er!

kram

Julia

Hej finisar!

Det här blev sannerligen en sommarlovsmåndag att spara i hjärtat.

Tänkte på det idag. När jag låg på de solvarma klipporna och solade mig. Bläddrandes i en bok. Med betoning på bläddrandes för det blev inte många sidor lästa i vanlig ordning.

Men i alla fall. S O M jag älskar våra årstider. Precis allihop. Och på något vis så är jag nästan övertygad om att vi i Norden njuter lite lite extra av värme och sol. Just för att vi inte är bortskämda med det året om. Alla årstider har verkligen sin charm och tjusning tycker jag.

Nåväl. Vilken underbar julidag det varit idag med ljumna vindar, dopp i havet, smörgåslunch och en tur över öppet hav med lagom spännande höga vågor.

Hoppas ni fått njuta av dagen!

puss

Julia