Jag lever med sorg. Jag delar den med Carlos. Vi nämner inte sorgen vid dess namn särskilt ofta. Det riktiga namnet. Sorg. För det är en sorg och oerhörd smärta att det blev som det blev för vår Belle.

Däremot säger vi precis varje dag. Till varandra. Flera gånger om. Hur vacker hon är. Hur hjärtat värker av kärlek till henne. Belle är vår rosenknopp. Så så så speciell.

Och även om jag inte önskar detta nÃ¥gon i hela världen. SÃ¥ känner jag en tacksamhet. För att jag fÃ¥r ta del av detta. En tacksamhet för att mitt liv hade aldrig nÃ¥gonsin varit sÃ¥ rikt utan Belle. Även om jag hellre varit utan för hennes skull…

Jag hade värdens viktigaste innehåll i livet innan Belle också såklart. Ett rikt liv med världens finaste betydelse.  Man blir liksom per automatik rik när man blir mor. Men ja. Detta är ändå något utöver allt annat att leva med sjukdom i familjen. En sjukdom som inte gör ont i kroppen direkt. men i själen. Den är så förbannat påtaglig. Det är oundvikligt att tänka på den. Och varje gång jag tänker på den så önskar jag att det var jag.

Varför blev det inte jag istället?!

Hennes personlighet är utöver allt man kan tänka sig. Och det går bra för Belle. Så himla bra. Jag har varit oändligt orolig. I onödan så klart. För nu iallafall.

Och s o m  hon älskar klänningar. Och skor. Glittriga sådana. Fredagsmys är också bland det bästa hon vet. Och om nätterna krånglar hon in sin lilla hand under mitt nattlinne och där håller hon den natten lång. Stryker den längs min svank och sover sötast så.

När hon vaknar säger hon ofta: Du och jag mamma. Och jag svarar. Jaa, du och jag Belle.

Och nu börjar Belle bli en stor tjej. Fyra år till sommaren. Finaste alltså. Henne lilla huvud är ju som en persika. Alldeles luden och mjuk. Som en solmogen persika. Alltid varm och världens härligaste att pussa på. Den har alltid varit så. Sedan hon tappade sitt hår. Håret har inte gjort en minsta tendens till att växa. Huvudet är alltså precis så  som det varit sedan hon tappade det.

Belle hade svarta låååånga ögonfransar när hon föddes. Det har vi alla. I vår familj. Sådär toksvarta, böjda och långa. Hennes trillade av samtidigt med håret.

Men så började de växa ut för en tid sedan. På ett öga endast. Så nu har hon en liten liten pyttedel av övre raden på ena ögat fyllt av de mörkaste längsta ögonfransar man kan tänka sig.

Belle undrar själv när hon betraktar sig i spegeln varför? Varför det andra ögonlocket saknar fransar? Varför är de inte lika? Och jag är så sjukt beredd att hålla med. Varför? Det känns som ett hån nästintill. Jag försöker vara så saklig som jag bara kan och låter tårarna mina rinna inombords. Henns lilla öga. Hennes vackra öga som nu till viss del ramas in på det sätt som tanken ändå är.  Som för övrigt är, gråblått längst ut, grönt i mitten och honungsfärgat längst in. Fint eller hur?

Ja sÃ¥ det var det om att leva med sorg. Alla bär vi pÃ¥ de där tunga eländiga sorgerna…

Och nej jag tycker inte det minsta lilla om att åldras egentligen. Vill allra helst vara ung för evigt nästan på alla vis. Men den stora fördelen är just det faktum att vi alla bär på vårt. Och förståelsen och empatin växer sig allt starkare för varje år som går. Det är min känsla och erfarenhet iallfall. Och det är så oerhört skönt att veta att ja. Alla har vi vårt. Även om man ingen önskar sorg så är det väl så att livet bär med sig sorg och lycka. Lite av varje. Och med dessa förstår vi varandra bättre.

Julia

Mer om Belle. Alopeci. Och livet.

VI GÖR SOM VI VILL

DET HÄR ÄR BELLE

ALOPECI