Godmorgon söta!

Nästan med detsamma när vi kommit hem från ultraljudet i torsdags så klickade jag in mig på HM och gjorde en liten beställning till liten.

Det finns ju så mycket fint så att man dör en smula.

Jag minns hur man verkligen antingen fick leta leta leta bland kedjorna ( det kom ungefär ett par fina plagg per säsong ) när våra stora barn var små eller lägga en förmögenhet på märkeskläder. Nu har de stora kedjorna verkligen allt man kan önska sig och mer därtill. Kolla in dessa plagg ovan från HM till exempel! Allt från Baby Exclusive som finns i storlekarna 50-98. De finaste plagg som finns just nu tycker jag.

Jo nu måste vi prata om de här med namn.

Jag har introducerat ”mitt” namn för familjen under helgen och det var ingen omedelbar hurraaaa vi har hittat det allra vackraste namnet vi kan tänka oss reaktion. Men jag ger mig inte. Noell och Belle är helt med på min linje…

Mitt namnförslag har jag med mig redan sedan i försomras när jag blev gravid så den känns så himla rätt ( funkar faktiskt på både pojke och flicka så därför kunde jag välja namnet till min favvis trots att jag ju inte visste om jag väntar pojke eller flicka ).

Men jag tänker att eftersom det ju faktiskt är viktigt att det blir och känns rätt med namnet så tar jag tacksamt emot namnförslag. Både pojk och flick. Alltså namnet måste inte passa både och utan kan vara rean pojk och flicknamn såklart!

Så vad tycker ni? Ska namnet skilja sig från tripp trapp trull ( Noell, Elle och Belle ) ? Vara internationellt gångbart, ett gammalt svenskt namn eller något lite nytt udda spännande?

Vad ska bebisen heta?

Hoppas ni får en härlig måndag så ses vi snart igen.

puss

Julia

Jag byter vecka på måndagar. Än så länge. Det kan kanske flyttas någon dag på RUL ( Rutinultraljudet ) men enligt Ultraljudet vi var på så stämde det alldeles. Så jag utgår från det.

Så idag har vi gått in i vecka 15. Jag och Lilla hjärtat. Och de där oändligt trötta dagarna fyllda med illamående är över.Tröttheten är förlamande verkligen den första tiden men snacka om att det varit rätta tiden för att få vara sådär tröttis och inte behöva anstränga sig så mycket. Sommarlovstider.  Men jag tycker att det hela varit oerhört hanterbart den här gången. Illamåendet var så mycket värre med de andra barnen och allra värst med Belle. Har inte kräkts en endaste gång under den här fjärde graviditeten. Hurraaa!

Det är med blandade känslor jag ser och känner av hur kroppen förändras. Tacksam och lycklig. Stolt. Såklart. Men det är i ärlighetens namn ingen plättlätt sak att komma i form efter en graviditet. För mig. Jag har gått upp plus 25 kilo alla tre tidigare graviditeter ( jätte jätte jättemånga semlor är involverade i det resultatet ). Det där är ju individuellt såklart. Men jag ska hålla igång så mycket jag orkar under den här graviditeten så att vägen tillbaka blir enklare. Och för att förtydliga så är jag inte med på någon form av kroppshets åt något håll utan jag vill ha en bra kondition och ork i min egen kropp utan överflödiga kilon som jag inte vill ha på min egen kropp. För min del handlar det om energi och välmående. Om jag rör på mig regelbundet och äter en för mig sund kost ( till vardags ) så har jag även en bra energi och ork vilket jag trivs allra bäst med.  Jag är inte hängiven åt något håll egentligen och äter min alldeles egna diet så att säga. En hel del ekologiskt, mycket grönsaker, kött i olika former, långsamma näringsrika kolhydrater, ostar ( älskar ost ), smågodis, bullar, plättar med lite för mycket sylt, frukt, bär och ibland slinker det ner någon måltidsersättning i form av en bar eller så vid akuthunger. Lite av varje men med fokus på näringsrik ren mat till vardags ( vilket inte riktigt fungerat så bra nu under första delen av graviditeten när suget efter limpmackor varit okontrollerad haha )

Jag hoppas att var och en kan tycka om sin kropp och vi mammor har en viktigt viktigt uppgift. Att vara goda förebilder för våra barn. Jag kommer aldrig att skriva nedvärderande om min kropp. Och än mindre prata om den på ett sådant sätt inför barnen. Kommer aldrig att hända. Även om den förändrats oerhört mycket genom åren. Men nej, jag är värdefull och bra precis som jag är. Och den känslan vill jag att barnen behåller livet ut! Desssutom så har jag en för närvarande frisk kropp. Värt allt. Såklart har jag mina dagar. De där som inte känns lika härliga men faktiskt, väldigt styrda av hormoner och inte ”mitt riktiga” jag så att säga.

Nu delar jag min kropp med en liten älskad och det är verkligen något alldeles särskilt med att vara gravid. Jag känner mig liksom så värdefull och stark på något vis. Lite svårt att förklara men det är en stolt, ödmjuk och härlig känsla.

Men ja, jag siktar inte på en viktuppgång på 25 kilo för det är tuuuuungt att bära hjälp alltså till mina 163 cm. Tiden lär visa helt enkelt. Jag håller tummen i alla fall. Semmelsäsongen drar väl igång precis sådär på sluttampen av graviditeten haha.

Det var det om kroppen i förändring. Jag vet inte vem det är som ställer alla dessa i min värld orimliga krav på oss kvinnor, före under och efter en graviditet men jag anser de vara orealistiska för min egen del och även om jag fullkomligen älskar ytligheter ( som faktiskt på sitt vis går hand i hand med mitt inre välmående ) så får det finnas en balans i det. Man måste faktiskt vara snäll mot sig själv. Lika mycket som man är snäll mot sina barn, väninnor, kollegor eller äkta hälft. För visst lyfter man väl de man håller av?

Ok nuu är jag färdig. Men det här är viktigt. Tycker jag. Och inte så enkelt alls…

Nu väntar de där allra mest angenäma veckorna i en graviditet med lagom mycket mage, energi ungefär precis som vanligt och några förväntansfulla längtande veckor att ta sig genom fram till RUL.

Så det var lite om vår vecka 15 som börjar idag. Tacksamt att bli fotad på en vacker åker full av skördeklar vete. Alldeles precis utanför köksfönstret.

Nu njuter vi sommarlovsmåndag här. Blandat med en skaplig att göra lista för dagen med sådant som halkat efter den senaste tiden. Jag och barnen.

kram

Julia

Hej söta!

Tack snälla fina kloka och generösa ni!

För all värme, pepp, erfarenheter som ni delat med er av.

Och för den alltid goda och vänliga tonen. Tacksam för det. Alla hälsningar är inte riktigt besvarade ännu men sätter mig en stund ikväll och imorgon.

Vi beslutade oss för att genomföra KUB-testet med tanken att det blir som det blir. Lilla hjärtat är oändligt älskad. Oavsett. Och en dag och stund i taget. Och så får de ju bli även efter denna dagen förstås.

Lilla hjärtat. Oändligt älskad från den allra första stunden allt hade landat och den första chocken lagt sig efter det där oväntade gravidbeskedet vi fick i början på juni. Det var alltså ingenting som vi tänkt oss eller ”planerat”. Jag är ju så oerhört tacksam och tillfreds med min tillvaro som mamma till tre men visst. Jag kan inte heller påstå att jag känt den där känslan av att vara ”färdig”.

Det är sannerligen inte enkelt eller okomplicerat. Det här med fosterdiagnostik. Och att skuffa undan oro för gott är nog ingenting för mig. Den lever man nog med från den stund man får gravidbesked tills man inte längre lever i princip? Men att hantera oron på ett sunt sätt tror jag ändå att jag behärskar. Och de lugna lyckliga lugna stunderna är ju desto fler än de oroliga. Bra så.

Men så till dagens del två av KUB testet som är ett Ultraljud. Jag var bra sammanbiten påväg till sjukhuset och kände att då sköljde oron över mig totalt. Kunde inte annat än dricka som sällskap när de andra åt lunch. Vi har ingen barnvakt så barnen fick följa med och det gick jättebra där i väntrummet precis straxt utanför.

Känslan. När man får se sin lilla bebis på skärmen efter en liten stunds letande som alltid. Som känns som en total evighet. Och barnmorskan visar på lilla hjärta som slår. Den känslan är oslagbar.

Lycka! Obeskrivlig sådan. Det finns liksom ingenting att säga i den stunden mer än att låta tårarna sakta trilla ner och känna den enorma lyckan.

Allt ser ut som det ska. Och vi fick bra provsvar! Vi har tidigare som jag kanske nämnde endast gjort rutinultraljudet ( trots erbjudande om KUB ) så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men ja, en liten minibebis som ser på prick likadan ut som sina syskon på deras allra första ultraljudsbilder.

Känner en sådan enorm lycka och tacksamhet att vi får vara med om det här igen. Det allra största och mest fantastiska som jag någonsin varit med om. Barnen. Tänk. Om allt går väl så blir vi en stor familj. En superstor familj! Jag har alltid haft någon föreställning om att jag nog får ett barn. Tänk att det blev alldeles tvärtom…

Just nu är allt så bra som det kan vara med bebis. Och mig. Och det är en så underbar känsla.

Puss!

Sköt om er!

Julia

Ps,  Jag har som några av er kanske minns superseriös fobi mot insekter så jag vet inte riktigt vad som hände när jag köpte de där allra första små plaggen till Lilla Hjärtatför några veckor sedan…

Men tröjan och byxorna med små bin på kändes som ett absolut måste med en biodlarpappa. Eller hur? Så sött så att det inte är klokt alltså.

Tossorna kommer från My Bliss, bodyn med ljusturkosa insekter Kappahl och övrigt från HM.