Hej söta!

Det här känns minst sagt tudelat. Det vi går igenom just nu. Även om det till allra största del är ren och skär lycka.

I och med att jag inte längre är purung och gravid så blev jag erbjuden att göra ett KUB test. Jag fyller 35 år i september. Det är dels ett blodprov som gjorts och ett Ultraljud som sker den här veckan.

För att göra en kort sammanfattning så går KUB testet ut på att göra en sannolikshetsbedömning på fostret om den har kromosomavvikelser. ( Hoppas att jag beskriver det hela korrekt nu ). Det är alltså inget svar man får utan en riskbedömning. Ja och det är såklart ganska komplicerat och svårt kan jag tycka…På många olika plan. Att få veta sannolikheten.

Hursom. Jag har stålsatt mig och tillåtit en dag bestå av minimalt med oro för att vara jag. Alltså verkligen. Jag har varit så duktig på att njuta av att just nu i denna stunden är jag faktiskt gravid.

Men nu är det sådär jättenära till Ultraljudet och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad man ska göra av informationen. Ändå så vill jag göra detta. Tror jag…

Och bara det att göra ett Ultraljud. Finns det ens en liten älskad där inne över huvudtaget? Så har jag tänkt precis varje gång. Och på ett sätt så växer oron för varje barn. För min del. Jag har inga missfall i bagaget och då tänker jag att det kanske är min tur denna gången?

När jag känner att de oroliga tankarna tar lite väl mycket plats så bestämmer jag mig för att andas. Och så tänker jag att det som sker sker. Och allt blir bra på det ena eller andra sättet och vägen dit vet jag ingenting om men jag är aldrig ensam och behöver aldrig känna mig otrygg någonsin. Så den här veckan tassar jag lite på tå och försöker att hålla ett lugn inom mig.

Annars så har dagen spenderats med att städa. Jag vet. Låter sådär roligt. Men jag tycker om att städa. Och vårt hus tyckte om att bli städat kan jag ju säga. Hjälp vilket sommarlovskaos här har varit. Jag hann inte med hela huset utan fortsätter med det sista imorgon och sedan kan vi fortsätta sommarlovslunket.

Sköt om er!

kram

Julia

Hej fina!

Från mitt hjärta. Det största tacket till var och en av er som på det mest fantastiska vis gratulerat oss. Blir alldeles rörd, varm och lycklig.

Jag har så mycket jag vill berätta om mina tankar kring den här graviditeten men det tar vi en annan dag. Det blir absolut svårt, kanske omöjligt att låta bli att gå loss på precis allt som hör graviditeten till här på bloggen. ( Har redan köpt de allra första plaggen hjälp så småttigt och sött ). Såklart varvat med allt annat precis som vanligt.

Är så glad att ni vill dela det här med mig!

Idag har rosenknoppen stolt berättat för personalen på lilla Ica att mamma har minsann en bebis i magen. Lilla hjärtat som ska få bli storasyster om allt går väl. ( Måste måste få lägga till om allt går väl lite nu och då för det är långt ifrån en självklarhet ).

Vi ses snart igen. Ni är verkligen rakt igenom fina och jag är glad att just ni är mina bloggläsare och tittar in här då och då. Tack! Bäst är ni.

puss

Julia

Ps, Om någon har tips på var man gör de absolut finaste ( och smidigaste ) fotoböckerna så dela gärna med er. Nu bara måste jag sätta fart med alla bilder som ligger framkallade i datorn från typ 2009.

De allra första bilderna på lilla magen. Med Lilla Hjärtat.

Ett litet kärleksbarn.

Nu hoppas vi innerligt att allt går fint. Men det är en dag i sänder som gäller och ta dagen som den kommer. Och vara lycklig. Idag. Som gäller.

Om ni visste som jag längtat efter att få dela lyckan med er!

Puss

Julia