Hej vännerna fina!

Fredagsfeeling dagen lång!

Hur har er fredag varit?

 

Alltså fredagar är ju de allra bästa. Allra särskilt när dagen börjar med finfrulle med bästisarna från Muskösund.

Idag hade de med sig ett gäng bananer och en burk med Nutella. Vi älskar både bästisarna och Nutella så dagen började riktigt bra som ni kan förstå.

Därefter fick vi finbesök igen men denna gången ett besök som är värdefullt på ett annat sätt. Bloggen ger mig ju så oerhört många fina möjligheter rent karriärsmässigt men också kontakter som är är betydelsefulla.

Iallafall så är det en mamma som bär på en likadan sorg i sitt hjärta som jag gör. En av hennes döttrar har också Alopeci. Precis som Belle. Och idag kom de hit. Mamman har jag träffat en gång redan…

Vilken känsla! Jag kände mig lite nervös innan, men när hon kom hit sköljde en känsla av trygghet över mig.

Att få träffa denna fina lilla människa som har så mycket gemensamt med ett av mina barn. Och vi mammor kunde konstatera att det förmodligen är vi mammor som har allra mest gemensamt med all vår oro…

Min älskade rosenknopp med sitt ljuvliga lilla huvud, som en persika. Alldeles perfekt och med små små små ljusa mjuka fjun.

Som en persika.

Och precis så var ju också denna flickan.

Som en persika.

Ja ni förstår ju hur fin man är då. Världens!

Kvällen avslutades med en middag i hamnen på rökeriet. Nu är faktiskt sommaren här alldeles på riktigt. Jag åt en ljuvligt god varmrökt chililaxfilé med limeaioli till.

Obligatorisk dessert är minst två kulor glass på Lejonet & Björnen (ekologisk och nästan jobbigt god 😉 )som man äter på havstrappen. Typ en av de bästa saker som finns här i vår lilla stad, hamnen med just Rökeriet och så den maffiga trappen som finns längs havet. Det finns även en lååång lång brygga att gå på om man har lite tid över. Det känns nästan som att så mitt ute till havs när man gått allra längst ut på den.

 Nu ska jag ta ett litet röj på ovanvåningen i kaoset innan fredagsmyset tar vid.

Till helgen målas golvet i Noells nya sovrum. Som jag längtat!

puss

Julia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Älskade Belle!

Ni som är här hos mig mycket vet. Att vår Belle har en sjukdom som heter Alopeci.

Vi fick diagnosen för ungefär ett år sedan och det kan vara det svåraste jag någonsin skrivit om till er…minns ni?

Inlägget ”Det här är Belle” finns att läsa HÄR för den som vill.

Men det är viktigt för mig. Att få berätta om detta lite nu och då. Alopeci är en sjukdom som finns bland oss i olika grad. Du kan drabbas. Eller jag. Vi lever med den varje dag.

Många väljer att dölja sjukdomen…

Hur Belle ska göra vet jag inte men min förhoppning är att hon är precis som hon är och känner sig världens finaste precis så. Vi kommer alltså absolut inte uppmuntra till att hon på något vis försöker se till att ha tillbehör (peruk, smink, tatueringar osv) för att smälta in och se ut som ” alla andra”. Hon är inte som alla andra för hon är Belle. Alldeles speciell. Oändligt älskad och genom henne har jag lärt mig om livet. Om det viktiga.

Att det är svårt,OM det är…

I Grekland fick jag en verklighetschock utan dess like. Från den stund vi satte oss på planet till vi kom hem så var vi som ett vandrande cirkus med Belle som huvudattraktion.

Jag har växlat mellan ilska, uppgivenhet och sorg. Men hur allt nu än är så kan jag inte ändra på hur människor runt Belle beter sig. Jag kommer att skydda henne för alltid men tänker också försöka låta bli att fästa blicken på människor och hur andra beter sig är inget jag kan styra över.

Ett av mina allra största uppdrag i livet är att se till att Belles självkänsla, styrka och fantastiska personlighet aldrig försvinner eller tas ifrån henne. Så ska det bli.

Min tröst är att sorgen och oron just nu allra mest är min. Och Carlos. Vi kan bära den. Även om den är tung emellanåt. Men vi har varandra. Och det betyder allt.

Sjukdomen är inte farlig rent fysiskt. Men den är plågsam för själen. Oerhört.

Det finns inget botemedel och vi kommer aldrig att experimentera med Belle. Till den dagen en läkare ger oss ett handfast kostråd eller medicin så är det som det är. Punkt. Och att håret kan växa. Kanske. Kanske inte. Det är inget jag tänker på. Situationen är som den är.

Till hösten börjar Belle på föris. Jag är livrädd. Fullkomligen livrädd. Men vi har sommaren. Att fylla med vackra minnen och samla styrka och mod inför allt det nya. Allt blir bra. Pjuuh…kände att jag ville berätta för er om hur de känns just nu. Och om det kanske finns nya läsare här hos mig…

Finaste söndagen till er !

Nu ska jag tömma vårt gamla sovrum så att vi kan måla lister och golv. Snart ska vi inreda Noells rum och det ska bli SÅ roligt. Finns mycket snyggt att fylla pojkrum med.

söndagspuss

Julia

Ps, Belle älskar änningar. Älskar! Och denna mintiga volangdröm är just nu favvisen. Finns hos House of Dreams för den som är sugen på en likadan.