Mina morsdagsrosor blommar än…sedan i maj. Det är lycka. Jag älskar den rosa nyansen.
Haha. Hur festlig är inte den här utstyrseln liksom…?
Jag har skrattat så att jag gråter av den där dräkten alltså…
Perfektion.
Sockerlösning påväg till bikuporna som står bakom växthuset. Det är dags att stödfodra de små liven trots att det fortfarande blommar en hel del…
Arbete pågår. Var och en har sin viktiga uppgift.
Jag har ingen festlig dräkt då jag inte har för avsikt att arbeta med våra bin. Står man stilla och betraktar så är det ingen fara för de är inte alls intresserade av oss människor ( till skillnad mot de små galet jobbiga ettriga elaka getingarna som aldrig vill ge sig och nästan gårtil attack både mot en själv och maten vi äter )
C kollar av att allt är under kontroll.
Bikuporna står bakom växthuset där vi röjt undan så att de får en bra flygyta när de ska flyga till och från kuporna.
Nästa år kanske vi får vår alldeles egna honung….
Hej sötisar!
Jag har haft en lite hmm…långsam, stilla och nästan håglös dag. Ibland kommer allt över mig på en och samma gång och energin försvinner. Ogillar det skarpt men så är ju livet. Jag älskar mornar och nystart och vips så har vi en ny dag och morgon här igen :)Tur det…
Hursomhaver så har vi iallafall blivit med bin.
Det är S Å fascinerande. Jag är ju inte direkt förtjust i djur mindre än katter, än mindre insekter men våra bin är ett undantag. Och hönsen ibland om de håller sig på behörigt avstånd hihi.
Jag går och kikar runt bland blommorna för att se om jag kan se något bi och hälsar på bakom växthuset varje morgon. Där byggs ett plank med en dörr så att inte lilla Belle ränner dit utan uppsikt.
Jag får lov att erkänna att mina kunskaper kring exakt hur viktiga bin är var begränsade innan Carlos blev intresserad.
De är livsnödvändiga. För oss alla.
Hittade en artikel som är riktigt bra för den som är intresserad.
Vi överlever alltså inte utan dessa fantastiska små liv. Att då få ha egna här hos oss känns ju bara för himla bra. En liten, men ack så viktig insats från oss till världen skulle man kunna säga 🙂
Kram Julia
