Alltså det här med syskon har jag inte så gedigen erfarenhet av. Jo men jag har två halvbröder. Som alltid varit så himla mycket äldre än jag varit. Och alltid bott långt bort. Så vi har aldrig levt ihop. Man skulle nog alltså kunna klassa mig som ett ensambarn.
Ett ensambarn med stort behov av tystnad, stillhet, ensamtid och lugn. Och ett inte jättesmickrande drag är att jag tycker att de är pest att dela med mig av mitt lördagsgodis. Jag är alltså inte snål. Nej det är jag inte men det där med att dela med sig av vissa saker tar så emot *haha hjälp så hemskt egentligen *. Men jag har aldrig haft någon att dela med på det sättet.

Hursomhaver så har jag ju då den stora lyckan som vuxen att ha en stor familj med tre älskade barn. Det är intensivt, inte så stillsamt, jag är aldrig ensam och lugnet infinner sig om natten när alla sover. Men jag Ä L S K A R det. Även om jag såklart stundtals är trött och känner mig en aningens sliten.

Det här med att fördela tiden mellan barnen och deras behov är inte alltid så lätt. Lika mängd oändlig villkorslös kärlek och engagemang finns det ju. Men jag har förstått att det här med att vara ett mellanbarn kanske inte är så enkelt alla gånger? Elle är dessutom så vansinnigt duktigt på alla praktiska vardagssysslor, i skolan och till en stor hjälp med Belle när jag behöver en extra hand.

I hennes spralliga och oerhört intensiva och älskvärda väsen så finns det ett djup och allvar…som jag kan få en liten liten känsla av ibland…som i några av dessa bilder jag tog igår efter vår kvällspromenad. När vi plockade vilda blomster och solvarma hallon längs lilla skogsstigen här hos oss.