Hej söta!
Alltså vet ni. Jag har nog mörkat en sida av mig. För att den är mindre angenäm. Jag älskar inte djur. Alltså missförstå mig inte nu. Jag tycker om djur. De flesta djur fyller en bra funktion. Typ våra höns. Och våra bin. Men husdjur. Den sorten som är inomhus och kräver mängder av omsorg. Nja. Katt och hund kan jag liksom greppa tjusningen med ( kräldjur, fiskar och små gnagare nej jag dööööör av bara tanken ) men det slår inga lyckliga volter i magen när jag tänker på djur.
Jag har haft katt två gånger i mitt liv. En gång lyckades jag tjata till mig en i tonåren. Som fick flytta vidare ut på landet när jag flyttade till stan och som sedan försvann. Och den andra katten hittade till oss precis när vi flyttat in. En liten stackare som var övergiven. Han fick också flytta vidare efter Noells födelse till ett bättre hem med mer tid och kärlek.
Och faktiskt. Det här med att skiljas från djur, och när det händer dem något. Det är ju för hemskt. Och kanske kanske är det en del av det hela, att jag inte orkar med tanken på att något skulle hända. Oro har man ju så att det räcker och blir över. När det händer dem något dör man ju en smula. På ett lite annat sätt än när det gäller människor. Hänger ni med hur jag resonerar ?
Jag vet, att husjur är många människors stora stora glädje och lycka i livet och det är fint och värdefullt. Och såklart vill barnen precis som de flesta barn ha ett husdjur. I deras värld duger inga höns så att säga. Så periodvis är det klassiskt ”snälla mamma kan jag få ett husdjurstjat” som pågår här.
Men jag är en riktigt tråkmamma och har aldrig ens funderat seriöst på tanken. Dessutom är jag och Noell allergiska. Och ett himla stök alltså bara jag tänker tanken på husdjur.
Men så för några dagar sedan….
Kom hon. Till oss. En liten mager, oerhört skygg, ledsen och hungrig liten katt.
Så får jag lov att presentera. Vår nya lilla familjemedlem ( så länge hon själv vill och ingen saknar henne förstås ) .Vi kallar henne för Maja. Men det kanske är en Pelle…vi får väl se
Vi har matat henne med kalkonskivor, köttfärssås och ris. Idag gick vi in en snabbis på Ica och införskaffade mat, godis och mjölk till henne. Hon har redan gjort sig hemmastadd i barnens sommarhus. Och det ser ut på sängen i lilla sommarhuset som att hon bott där i ganska så många dagar redan.
Ibland blir det som det blir. Helt enkelt. Lilla fina fina Maja! Jag hoppas innerligt att hon får stanna för barnens skull. Höstlovet har hittintills varit tråk för barnen med förkylningar och inga roliga happenings som planerat. Så ni kan ju förstå den totala lyckan? Och jag kom på mig själv imorse med att plötsligt stå på farstutrappan och ropa efter Maja. Och känna ett stygn av besvikelse när hon inte kom. Och en försiktigt lycklig volt i magen när jag sedan såg henne på lilla kullen utanför köksfönstret när jag dukade av frukosten…haha. Så ja jag säger då det. Ibland blir det som det blir och saker och ting förändras. Och människor också för den delen. Det där med stök och allergier får vi lösa. Uthus har vi och värme kan man ordna med. Allt går om man vill.
Så en ny liten familjemedlem har kommit till oss om än på obestämd tid. Men min känsla är att liten är övergiven.
Och hörrni, hur söt?
kram
Julia
