Mina!
Mina fina fina fina tre hjärtan.
Noell, Belle och Elle.
Skolstart kräver lite nytt i garderoben.
Alla har fått lite nytt förstås men Belles kläder är ju för söta alltså…åh!
Den här bomullströjan är ett hett tips från Lager 157. 100 pix kostade den och fanns i tre olika färger, det blev syskomatchimatchi på denna med Belle och Elle.
Jag tog med ett brev till föris idag.
Som handlade om Belle. Och hennes sjukdom.
Jag tror på att att informera. Och sedan är det bra så.
Fröken gjorde kopior som ska delas ut till alla på förskolan.
I morgonsolen. Precis straxt innan vi ska bege oss till respektive skol och förisstart.
Heeej!
Nu har jag överlevt den allra mest intensiva veckan ever. Vi har verkligen maxat sommaren på alla sätt och vis. Övernattningar, små vänner på besök och nya bekantskaper. Jag har fixat och donat på bästa vis så att alla ska ha den bästa av sommarlovsveckor.
Gårdagen spenderades dagen åt shopping inför skolstart och under tiden fick vi en välbehövlig storstädning gjord härhemma. Lycka alltså!
Och idag tog vardagen vid. Noell började på en ny skola i årskurs 4. Elle i årskurs 2 men med nya klasskamrater och en ny fröken. Och Belle hade sin allra första dag på föris. Ja ni förstår ju själva vilken omtumlande dag vi haft. Tre barn och tre olika tider. Tre olika platser. Och två föräldrar. Men det gick fint och alla fick sällskap av antingen mig eller C.
Det allra mest spännande och omvälvande är nog kanske ändå steget ut i världen. För Belle. Om allt faller på plats som vi önskar så ska hon skolas in på en förskola från och med idag och gå 3-4 dagar i veckan så att jag hinner få arbetsro. Jag har så så så mycket jag vill förverkliga både här och med min lilla butik. Men som sagt. Allt ska falla på plats först. Familjen först. Alltid!
Vardagen är verkligen älskvärd. Jag tycker om den och njuter av den så så mycket.
Hoppas ni har en fin start på vardagen om ni är där nu. Annars. Hoppas semestern är ljuvlig! Sensommaren är sannerligen njutbar.
puss
Julia
Hej finaste Julia! Måste bara få tala om hur mycket jag tycker om din blogg. Inget nytt då jag har följt dig i mååånga år nu…(småler). Blir alldeles varm och tagen av ert fina brev som ni skrivit till föräldrarna på Belles förskola. Tårarna rinner lite sådär i ögonvrån och jag torkar bort dem snabbt som för att besinna mig lite. Förstår din ”oro” att inte längre ha Belle vid din sida hela dagarna som förut. Som mamma har man ju den inneboendes den där oron. Det går inte att slänga ut den hur som helst. Är helt säker på att er söta lilla rosenknopp får många fina små vänner. Önskar er en fin dag…nu tittar solen fram här igen (några km bort från dig). Vet inte hur det är i Björsta men säkert snarlikt. Stor KRAM till dig Julia!
Åh Mija. Tack! Dina rader värmer oerhört ska du veta.
Hoppas att allt är fint med dig? En dag i sänder.
Jodå här skiner solen men vinden känns höstlig. Frisk och stark sådär. Ganska så mysigt tycker jag med årstidsväxling nu. Kramar!
Jag håller alla tummar att Belle får ett fint mottagande på föris och att hon kommer att trivas bland alla nya små vänner!
Tänk att man slutar aldrig känna med sina barn. Vi har två tonåringar som båda har börjat nya skolor denna veckan och tankarna är hos dem på dagarna och man är så lycklig när man får rapport på kvällarna om att allt har varit bra.
Lyckönskningar & styrkekramar till er
Vilket ljuvligt brec du skrivit om Belle.Tror också på information och att informera andra barn om saken..
Kram:Nina
Hej
Underbara bilder på barnen och en helt underbar blogg
Tack för att du ger oss chansen att få följa med på din resa.
Kram
Vilket fint brev och bra tanke med info. Och som du säger att sen är det bra så, ingen behöver fundera utan då vet man.
Så otroligt söt är hon och dagis blir säkert superskoj 🙂
Kram från Ulrika
Tusen tack 🙂 Blir så glad för dina fina rader. Kram J
Finaste lilla Julia. Du skriver alltid så underbart fint om din lilla familj. Speciellt om dina tre små hjärtan önskar er all lycka. Det kommer gå jättebra för söta Belle. Kram Inger
Så fina bilder på era tre barn. Önskar av hela mitt hjärta att Belle får en bra tid på förskolan. Hoppas att ni hinner komma till kyrkis någon gång. Kramar till er alla ChristinaS
Vardagen är bra härlig ändå! Det är ju liksom livet i sig – a box of chocolate! Ta och se vad du får!
Så fint skrivet om Belle! Och så klokt tänkt av er. Hoppas de första dagarna går bra för alla tre! Alltid svårt lämna bort en bit av sig själv…:)
Jättefint inlägg Julia, det kommer att gå jättebra. Så fina kläder, varifrån är övriga kläder förutom tröjan?
Kram
Tack snälla! Lindex 🙂 Fanns lite fint där just nu. Kram!
Hello Julia,
what a lovely idea, write a little bit about your daughter for the teachers and the parents .
I have much admiration for the way you handle all about Belle’s disease.
Best regards, Jeanette.
Thank you dear Jeanette! Sincearly Julia
Hej Julia! Jag har läst din blogg länge men detta är första gången jag kommenterar. Jag är mamma till en 3-årig pojke som fötts med dubbelsidig läppspalt. Han har en extra tand och en lite sned näsa och synliga ärr. Jag vet hur det känns ner ens barn har ett annorlunda utseende. När det första folk ser och kommenterar är hans läpp. Hur det känns att frysa till när nån främling säger: vad är det han har på läppen? För att sedan slappna av när personen fullföljer med: jaha, det var lite smulor. Att aldrig kunna lita på om folk kan bete sig eller om de ska säga något som får mig att googla på natten, googla operationer, före och efter bilder, googla mobbing. Att få ett litet hjärta i handen som är precis som andra barn och inte har nån aning om att de är lite annorlunda i samhällets ögon och du bara väntar på smällen. Men jag har en fundering, som jag hoppas att vi skulle kunna fundera över ihop, för även om du är en främling så vill jag dig väl. Kanske är det så att vi inte kan skydda dem helt? Kanske är det så att vi ska vara de första att berätta för dem att vet du, mitt hjärta, du har en grej som gör att du alltid kommer sticka ut, men du är så mycket mer än bara det. Och du får själv berätta om den. Jag minns graviditeten (vi fick reda på det då och jag var helt säker på att det var något ännu värre, ett dödligt syndrom och läkaren sa: ja, ingen rök utan eld), hur otröstlig jag var. Jag fick gå till psykolog. Det höll i sig tills han var ca ett. Och då tror jag att jag gjorde ett aktivt val. Jag ångrade allt jag sagt. Alla tårar. Att jag brukade säga, ja, vi hade tur, han kunde ha fått problem med att äta och prata. Plötsligt reflekterade jag över att det här inte var något som hänt mig, det hade hänt honom. Han kanske har haft tur iom att det bara är kosmetiskt, inte jag. Det här får inte vara sorgligt för mig längre för då överför jag ett komplex till honom. För om mamma är ledsen över det hela tiden så måste det ju vara hemskt? Och det är då jag tänker på att du skriver ner saker, det dokumenteras. Jag tror mycket på att hjälpa min son att ”äga” sin grej. Vill han gråta över den. Okej, jag finns här, men jag vill inte bidra till en självbild där det här får ta för stor plats. Jag säger ingenting till folk, inte hos tandläkaren, läkaren, förskolan. De får fråga om de vill, men när jag går in i ett rum med mitt barn går jag in som stolt mamma till en son som jag vet skiner som en sol och kommer att dra till sig bra människor pga den han är. Jag vet att det är svårt, men jag hoppas på att du börjar lita på att Belle kommer att hitta sin väg. Hon klarar detta och hon får vänner, tro mig. Hon kommer att lära sig att försvara sin grej så att alla bara tystnar. För det är just det. Bara en grej. En sjukdom, ja, men en kosmetisk sjukdom. Lite hår. En läpp. Mindre saker. Ingenting att oroa sig för, eller hur?