Hej vännerna!
Vi börjar med något tråkigt idag dessvärre.
Eller ja först och främst vill jag tacka er för gårdagens engagemang. Jag har inte hunnit svara på alla kommentarer så det är därför alla inte är publicerade ännu. Jag svarar på alla kommentar jag får och publicerar därefter. Just gårdagens hälsningar var så oerhört personliga och varma att det tar sin lilla stund att finna de rätta orden för mig…
Men så till det där tråkiga då.
Jag känner att ni är vänner här. Jag gör verkligen det. Men så finns det undantag. Och jag ska för kanske tredje gången i min lilla bloggkarriär alá sju år ta upp något mycket ledsamt.
Jag väljer att ignorera trams i regel. Jag tycker att drama, bråk, osämja, och hetsiga diskussioner inte hör hemma här alls. Och jag är egentligen inte heller ute efter att ge utrymme för crazy people eller för den delen tigga efter sympatier.
Jag vill dela med mig av mitt liv här. Som består av kuddar, loppisfynd, höns, kärlek, renovering, funderingar, blommor, kläder, livet på landet, mat och mina älskade barn. Ungefär så. Ganska så enkelt men väldigt lyckligt.
Men när tramset övergår i något så grovt som en kränkning. Så är det bra för mig. Och då ryter jag ifrån. Å de skarpaste. Mig eller mitt hem kan man tycka vad tusan man vill om…
Men mina barn. Och som i detta fallet Belle. Det ska man ge tusan i. Belle har knappast valt att få sin sjukdom. Belle är en lycklig liten människa som inte kan försvara sig. Så jag gör det åt henne.
Det som hände i korthet var att jag imorse fick ett kränkande och minst sagt obehagligt mail ( med Belle inblandad ). Detta är polisanmält. Sedan kom ett andra mail under eftermiddagen och därefter ett sms på kvällen ( från okänt nummer till skillnad från de två mailen som inte var anonyma så vitt jag vet förstås, de är väl skapligt enkelt att låtsas vara någon annan om man vill kanske ).
Så det jag vill komma fram till är att ge tusan i mina barn. De är alldeles fantastiska och förtjänar det allra bästa. Alltid. Och oavsett ”crazy people” som förmodligen inte borde vistas ute i det fria och sannerligen inte uppmärksammas mer än nödvändigt på det här viset iallafall ( sedan kan man diskutera om vården, resurser och annat men det är inte det jag vill åt just nu ) så har jag iallfall nu fått ur mig detta. Och kan andas lite lättare och känna den där ilskan över att bli ofrivilligt attackerad rinna av mig sakta men säkert. Att älta är ju alltid bra i lagom mängd tror jag. Kort men intensivt för att sedan gå vidare.
Men jag är fasen för irriterad fortfarande för att visa det jag egentligen skulle ha visat er idag. Nämligen glimtar från Elles födelsedag. Så glimtarna får ni se imorgon.
Det här inlägget är knappt värt någon bild ens om jag tänker efter.
natti
Julia
