Hej söta!

Tack snälla fina kloka och generösa ni!

För all värme, pepp, erfarenheter som ni delat med er av.

Och för den alltid goda och vänliga tonen. Tacksam för det. Alla hälsningar är inte riktigt besvarade ännu men sätter mig en stund ikväll och imorgon.

Vi beslutade oss för att genomföra KUB-testet med tanken att det blir som det blir. Lilla hjärtat är oändligt älskad. Oavsett. Och en dag och stund i taget. Och så får de ju bli även efter denna dagen förstås.

Lilla hjärtat. Oändligt älskad från den allra första stunden allt hade landat och den första chocken lagt sig efter det där oväntade gravidbeskedet vi fick i början på juni. Det var alltså ingenting som vi tänkt oss eller ”planerat”. Jag är ju så oerhört tacksam och tillfreds med min tillvaro som mamma till tre men visst. Jag kan inte heller påstå att jag känt den där känslan av att vara ”färdig”.

Det är sannerligen inte enkelt eller okomplicerat. Det här med fosterdiagnostik. Och att skuffa undan oro för gott är nog ingenting för mig. Den lever man nog med från den stund man får gravidbesked tills man inte längre lever i princip? Men att hantera oron på ett sunt sätt tror jag ändå att jag behärskar. Och de lugna lyckliga lugna stunderna är ju desto fler än de oroliga. Bra så.

Men så till dagens del två av KUB testet som är ett Ultraljud. Jag var bra sammanbiten påväg till sjukhuset och kände att då sköljde oron över mig totalt. Kunde inte annat än dricka som sällskap när de andra åt lunch. Vi har ingen barnvakt så barnen fick följa med och det gick jättebra där i väntrummet precis straxt utanför.

Känslan. När man får se sin lilla bebis på skärmen efter en liten stunds letande som alltid. Som känns som en total evighet. Och barnmorskan visar på lilla hjärta som slår. Den känslan är oslagbar.

Lycka! Obeskrivlig sådan. Det finns liksom ingenting att säga i den stunden mer än att låta tårarna sakta trilla ner och känna den enorma lyckan.

Allt ser ut som det ska. Och vi fick bra provsvar! Vi har tidigare som jag kanske nämnde endast gjort rutinultraljudet ( trots erbjudande om KUB ) så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men ja, en liten minibebis som ser på prick likadan ut som sina syskon på deras allra första ultraljudsbilder.

Känner en sådan enorm lycka och tacksamhet att vi får vara med om det här igen. Det allra största och mest fantastiska som jag någonsin varit med om. Barnen. Tänk. Om allt går väl så blir vi en stor familj. En superstor familj! Jag har alltid haft någon föreställning om att jag nog får ett barn. Tänk att det blev alldeles tvärtom…

Just nu är allt så bra som det kan vara med bebis. Och mig. Och det är en så underbar känsla.

Puss!

Sköt om er!

Julia

Ps,  Jag har som några av er kanske minns superseriös fobi mot insekter så jag vet inte riktigt vad som hände när jag köpte de där allra första små plaggen till Lilla Hjärtatför några veckor sedan…

Men tröjan och byxorna med små bin på kändes som ett absolut måste med en biodlarpappa. Eller hur? Så sött så att det inte är klokt alltså.

Tossorna kommer från My Bliss, bodyn med ljusturkosa insekter Kappahl och övrigt från HM.