Hej!
Om ni bara visste. Jag känner mig så enormt tacksam för att ni finns och är så fina. Det är stort och generöst att ta sig tiden att läsa. Och lämna en hälsning. Vilket såklart precis aldrig är något måste här hos mig. Här finns inga måsten alls.
Men i alla fall. Verkligen ett stort tack till er. Jag uppskattar er. I slutändan så är vi alla människor. Med styrkor och svagheter. Lyckliga stunder. Och olyckliga. Sorger att bära och glädje att dela. Jag känner mig hoppfull och idag något starkare.
Men inte direkt starkare vad gäller vår eländiga förkylning. Belle sitter med en skål glass. Jag med en stor kopp te. Näsduksberget växer och känslan i kroppen är allt annat än kry. Fast lite lite mys ändå. Det snöar, brasan sprakar och jag har orkat med lite decemberförberedelser i form av att tvätta på pricken allt i vardagsrummet under dessa krassliga dagar. Om ni undrar över kaoset alltså. Nu är allt sådär nytvättat och härligt. Bara mattorna kvar som hänger på tork.
Hur mysigt ska det inte bli med julblommor och adventssjärnor och ljus i fönstren. Ungefär 25 dagar kvar till advent om jag inte minns fel och då pyntar vi loss!
Belle passade på att klättra i kuddhögen och jag sa: Var nu försiktig hjärtat!
Belle svarar: Men jaa ta det lugnt nu. Jag är ett barn ju mamma!
Så sant som det var sagt!
Hoppas ni får en fin tisdag.
kram
Julia