Hej söta,
Åh jag har varit så nervös och orolig. Ni som följer mig här vet ju läget med vår lilla rosenknopp. Belle fick sjukdomen Alopeci för drygt ett år sedan. Tiden efter det har varit känslomässigt minst sagt som ett stormande hav för min del…
Stilla dagar är underbara dagar men de kvällar och nätter som det stormar gör de ont. Det stormar inte så ofta längre. Allt tar ju sin tid.
Hursomhelst så bestämde jag mig i höstas för att öppna förskolan kanske vore en bra sysselsättning för oss en gång i veckan. Och idag så blev det äntligen av. Jag må vara modig och stark i många situationer men just detta tycker jag är jobbigt jobbigt jobbigt….
Öppna förskolan håller till i en ljuvlig miljö. I vår närhet. Närmare bestämt i sockenstugan intill Kyrkan.
Jag mailade till söta husmor som arbetar i församlingen och är ansvarig för verksamheten och skrev lite kort om min oro.
Vilket välkomnande vi fick sendå! Måste nog gråta en skvätt ikväll av lättnad och för att det är så rörande med goda fina människor. Som ser mig. Och ser Belle. På ett sådär lite särskilt vis.
Belle blev så väl omhändertagen och hon kände tillit till Diakonen, husmodern och Prästen. Och för mig att se Belle leka, vara med, ta för sig….
Lycka!
Detta året handlar för min del mycket om välmående. På olika sätt. Ni vet fröknäcke *hihi*, våga göra saker jag är rädd för och så vidare.
Så.
Igår gjorde jag också något helt vilt och vågat. Åkte till Konstbutiken och inhandlade en påse med färg, penslar och dukar.
Jag ska börja måla!
Nu är bara frågan exakt när jag ska klämma in mitt nya konstnärsliv bara…
Fortsättning följer. Kanske 😉
Kram Julia
