Hello onsdag!

Nu ligger vi nog i influensan här Belle, Noell och jag. Vedervärdigt. Varje millimeter av kroppen smärtar in och utvändigt.

Måtte detta gå över riktigt snart!

Vet ni. Gränsen mellan modig och dum är nog ibland hårfin…

Många är ni som följt mina stapplande steg till ett nytt liv. Och frökenskapet. Vad hände egentligen?

Jag kom och jag gick. Lämnade en lapp och nyckeln i mitt fack och gick med lätta lyckliga steg nedför trappen och åkte hem.

Nu är jag åter en fri fågel och har gjort om min livsplan och lägger frökenskapet på hyllan. Eller jag ska prova på att vicka några dagar i veckan kanske men tänker inte söka någon anställning som det känns nu.

Tänk att allt visst har en mening. Och det där anställningsavtalet som aldrig blev påskrivet då chefen var sjuk och som jag oroade mig så mycket för. Oroade mig för just det faktum att det var osignerat. Jag fick avtalet i min hand första dagen men fick en känsla. En olustig känsla. Och jag bad om att få ta med avtalet hem och ta med dagen därpå.

Jag skrev aldrig på det. Lämnade den hemma. Jag kände mig rent av olycklig redan första dagen. Och det blev värre andra, och tredje än hemskare. Och på den tredje dagen bestämde jag mig för att följa mitt hjärta. Det blir absolut bäst så. Resten löser sig.

Och ja varför jag blev så olycklig där på förskolan? Barnen var så oerhört fina. Oerhört. Trots personalbrist och superstor grupp av barn från åldrarna 1 till 5 så fanns det en omtänksam, varm och fin känsla mellan barnen.

Men sedan fanns det inget mer. Ingenting. Jag kände av många orsaker att det här är ingen verksamhet som jag kan stå bakom. Det var kaos på många olika vis. Kort och gott. Jag hoppas att allt blir till det bästa där. Men det krävs nog stora insatser… Som inte jag är kapabel till att göra. Ens i närheten. Hade jag varit ung hade jag funnit mig…

Så det är onsdag. Och jag är hemma. Och jag känner mig lycklig och fri i själen! Om än vääääldigt krasslig.

Nya livsplanen innehåller alltså inga anställningar utan jag tror att jag provar på att vikariera lite. Och känner av läget. Fast skolvärlden kanske verkligen inte är någonting för mig…

Den här veckan hade jag tänkt ägna åt lilla gårdsbutikens renovering och hemsidefix.  Med min älskade islatte och tystnaden som sällskap. Men det får bli nästa vecka det.

Pjuh vilken pärs! Men allt har sin mening och jag är sjukt nöjd med mitt beslut. Och Carlos sendå. Älskade! Han supportar precis allt. Alltid. Det är fantastiskt att ha en sådan man vid sin sida.

kram

Julia