Häromdagens kom en leverans med ett gäng posters till mig som jag valt ut från Desenio.
Dessutom valde jag ut några snygga ramar och det är alldeles perfekt att få allt i ett och samma paket. Annars kan själva inramningsbiten dra ut på tiden för mig lite vääääl länge…
Jag valde ut posters till köket, vardagsrummet och barnens rum.
I köket hamnade postern Bon appétit inramad i ena änden av diskbänken. Tavlor behöver inte alla gånger hängas upp. Det är snyggt att ställa på golvet mot en vägg eller i fönsterbrädan.
Och på motsatt sida av köket hängde jag upp en karta över den vackraste huvudstaden jag vet om. Har varit lite osäker på vad jag ska hänga på den väggen och detta blev ju riktigt fint tycker jag.
Stockholm i mitt hjärta för alltid…
I Belles rum hängde jag upp en lite mindre poster i vitt med svarta prickar och text.
Något jag önskar henne mer än något i hela världen. Och det är faktiskt något att vara oerhört tacksam för. Att kunna skapa en trygg och kärleksfylld barndom för mina barn…
Till Noell valde jag två posters. Den ena med sjöstjärnor och den andra med Eiffeltornet. Han blev supernöjd och det är så gulligt och härligt att han verkligen uppskattar inredningspiff. Väldrillad så att säga…
Jag har fäst både Noells och Belles bilder med häftmassa/kludd och de sitter fint så.
I vardagsrummet ställde jag tavlorna i fönstret. En poster med text och en med en siluett av en kvinna.
Ooh la laaa är väääldigt mycket Julia…jag säger nog det skapligt ofta och allra mest när de kommer till typ väskor, vackra kuddar eller annat härligt som får det att pirra till i magen sådär ni vet. Carlos använder också uttrycket ofta men kanske i lite andra sammanhang än jag haha…
Hej hopp!
Jag och Belle har tagit helg. Ljuvligaste känslan. Den där fredagsfeelingen. Godsakerna är inhandlade, en hög av olästa magasin ligger på hög och snart kommer Noell och Elle hem också.
Jag ska kila ut i trädgården och se om det finns lite material till en helgbukett. Annars knipsar jag av en nyponkvist eller så…
Häromdagens så pysslade jag med ett gäng posters och ramar som jag beställt från Desenio. Ramade in, hängde upp och fixade.
Så nu känns det riktigt härligt piffigt hos oss med alla nya tavlor. Ett väldigt enkelt och snabbt sätt att skapa en ny känsla i ett rum. Med eller utan ram. Upphängda eller lutade mot vägg.
Fredagspuss
Julia
( Inlägget publiceras i samarbete med Desenio )
En liten fråga….
Det är ju så fint med vitmålade golv!!! Men hur ofta får du torka av golven? Gissar att minsta lilla dammtuss syns direkt. Är så sugen…. Men rädd att jag får städa i det oändliga….(-:
Svabbar av ca en två ggr i veckan och dammsuger varannan dag ca, vevor lite på 🙂 /J
Åh där har de fina prints! Har varit inne och kikat men jag får alltid beslutsångest 🙂 men köpte nog ett print med olika parfymflaskor där tror jag! Kram
Oh gillar du parfym? Den är vrålfin ju. Kram
Hej Julia.
Vill börja med att säga att jag är en stor beundrare av dig och din familj. Så fint hem, trädgård, så fin personlighet och duktig fotograf och framförallt har du fina barn.
Jag måste däremot bara få säga något som jag tänkt och undrat över länge; varje gång (nästintill iaf) du lägger ut bilder på lilla Belle gör du en hashtagg och skriver något som refererar till hennes alopeci. Jag har själv alopeci och jag kommer på mig själv med att tänka att jag själv inte hade velat ha den hashtaggen på bilder av mig som barn. Det är alltså inte för att vara elak som jag skriver detta, utan jag skulle vilja veta hur du tänker där eller om du inte lagt någon tanke bakom det. Hur som helst verkar du vara en underbar person och mamma. Kram.
Hej Sofia och tack snälla!
Jag förstår hur du tänker.
Jag lägger ut en # ibland och ibland inte. Genom att berätta om Belles sjukdom så har jag fått så många fina nya kontakter vilka jag tror och hoppas kan vara värdefulla just nu för mig och framöver för Belle.
Så kort och gott är det det det handlar om. Bloggen och Instagram är alldeles fantastiska platser att möta människor på som har Alopeci i familjen.
Jag vet ju inte alls hur Belle kommer att hantera sin framtid men min avsikt med att berätta om Belles Alopeci har ingenting ont i sig och det hoppas jag verkligen att hon förstår.
Man är olika. Jag vill berätta. Känns bara hur konstigt somhelst att låtsas som ingenting för mig men man är olika. Jag vet det. Men så länge Belle är liten så har jag valt att berätta om det i kontakt med nya människor ( självklart gäller det inte random människor på Ica, jag går ju inte runt och berättar om det för allt och alla ) eller ibland när jag lägger ut en bild så vill jag det. Dels av orsaken jag skrev om ovan.
Och många vuxna kan känna sig obekväma och tror att Belle är allvarligt sjuk. Och ingen ska behöva känna sig obekväm och undrande. Just på Insta så känner nog inte alla till Belle på samma sätt som här på bloggen.
Kram
Julia