Till Björsta. Efter en lÃ¥ng dag som började redan före gryningen. MÃ¥nga mÃ¥nga timmar i bilen alldeles själv med radion som sällskap pÃ¥ hög volym. Jag har tänkt färdigt mÃ¥nga tankar som jag i vanliga fall inte hinner tänka färdigt, sjungit högt till favvolÃ¥tar, saknat barnen trots att de knappt hunnit förstÃ¥ att jag varit lÃ¥ngt lÃ¥ngt borta över dagen, skippat rutiner för att jag har inte behövt ta hänsyn till nÃ¥gon annan än mig själv, sippat pÃ¥ islatte, njutit av vackra vyer och ja framförallt sett huset vi spanat in. Nu mÃ¥ste jag lÃ¥ta det hela sjunka in. Ordentligt. Och blir det inget sÃ¥ sörjer jag inte de vi ”förlorar”. För vi har ju vÃ¥rt älskade Björsta. Möjligen blir jag aningens sur över att vi inte har modet. Att vi inte vÃ¥gar.
