Till Björsta. Efter en lång dag som började redan före gryningen. Många många timmar i bilen alldeles själv med radion som sällskap på hög volym. Jag har tänkt färdigt många tankar som jag i vanliga fall inte hinner tänka färdigt, sjungit högt till favvolåtar, saknat barnen trots att de knappt hunnit förstå att jag varit långt långt borta över dagen, skippat rutiner för att jag har inte behövt ta hänsyn till någon annan än mig själv, sippat på islatte, njutit av vackra vyer och ja framförallt sett huset vi spanat in. Nu måste jag låta det hela sjunka in. Ordentligt. Och blir det inget så sörjer jag inte de vi ”förlorar”. För vi har ju vårt älskade Björsta. Möjligen blir jag aningens sur över att vi inte har modet. Att vi inte vågar.