Hej finisar!

Igår hamnade jag i en situation där jag inte kunde vara en mogen snart 35 -årig hyfsat klok och intelligent kvinna. Vilket jag ju ändå anser mig vara överlag sådär.

Nä. Jag hamnade i en situation tillsammans med Belle och ett gäng äldre barn där jag liksom till slut förvandlades till någon på ungefär samma omogna låga nivå. För till slut blir det så. När man sansat förklarat och försökt stilla nyfikenheten. Informerat och berättat. Hela Alopeciasituationen. Men ä n d å ska det sägas något. Efteråt. I det här fallet att Belle har såååå koooooonstiga stoooora ögon. Ja där gick min gräns. Energin hade gått åt till det andra.

Jag kan ta det där med nyfikenhet men till saken hör att barnet som startade hela diskussionen träffar Belle i princip varje morgon på föris där barnets syskon också går. Så varför Belle bär mössa är ingen direkt surprisare såhär ett år efteråt…

Kan inte hjälpas. Med åren kanske det blir bättre. Eller inte. Men ingen ger sig på mina barn. På något vis. Punkt.

Det här med att ge sig på andras utseende. Kan vara det absolut fulaste och dummaste som finns i min värld. Eller vad tycker ni? Och överhuvudtaget fy fasen så utseendefokuserat vårt samhälle är. Skrämmande rent ut sagt och ibland har man god lust att hoppa av det tåget som man själv sitter och är med på. Men det kräver ett helt annat inlägg det…

Bilderna tog jag på rosenknoppen häromveckans. När hon skördade rabarber från kökslandet och försåg sig själv och Majjis som var sådär sugen hihi. Ljuvliga barn alltså vilken lycka och glädje hon sprider. Världens vackraste och bästa Belle med det varmaste hjärtat man kan tänka sig.

Nu ska jag ta tag i dagen! Bankärenden, bokföring och montering av utemöbler till sommarcafét står på dagens att göra lista!

puss

Julia

Ps, Ibland måste det bara ut ut ut sedan känns det bra igen! Och jag vet att ni är många som delar mina tankar, känslor och erfarenheter även om de inte är just exakt likadana så är vi människor, kvinnor och mammor. Vi bär alla på våra sorger och jag tror verkligen på att vara öppen och ärlig. Allt känns så mycket bättre då. Och man slipper känna sig ensam.

Om du är ny här hos mig och vill läsa mer om Belle så finns det några inlägg att klicka vidare på här nedan:

Alopeci

Det här är Belle

Häromveckans fick jag bekanta mig med ett för mig alldeles nytt klädmärke. Spännande!

Nämligen MILK Copenhagen.

MILK Copenhagen designar och tillverkar kläder till barn från 2 till 14 år. ( Denna säsongen finns även en kollektion för kvinnor som går i samma stil som barnkollektionen. Håller tummen för att de fortsätter med det då kläderna är hur fina som helst ).

Jag skulle vilja beskriva efter att ha bläddrat i katalogen kläderna som enkla, mysiga och med härliga detaljer som skapar det där lilla extra. Precis så som jag vill att barnkläder ska vara helst.

Jag och barnen fick varsin outfit som ni ska få se. Och det blev ganska så matchimatchi vilket jag älskar. Att syskonmatcha alltså. Så fint!  Ni ska få se alla outfits men vi börjar med rosenknoppens tycker jag.

Världens mjukaste och skönaste randiga löst sittande byxor och en jeanstop med volang till. Lilla hjärtat så fin!

Vill du också bläddra i katalogen online så finns den att se på hemsidan.

MILK Copenhagen

 

 

Hej hopp mina fina!

Vilken vacker solig aprilonsdag det är idag!

Jag varvar jobb med att tvätta undan alla vinterkläder. Det tar ju sin lilla tid med tre hjärtan och så planerar jag för en stor vårstädning. Ni vet gå igenom samtliga garderober, byrålådor och skrymslen. Så himla skönt att ha gjort innan sommaren när man allra mest hänger utomhus.

Fönsterputsning bokad till måndag. Och på tal om måndag. Det blir en alldeles speciell sådan med en poddisinspelning här hemma hos mig. Berättar mer sedan. Det ska bli sjukt spännande och såklart nervöst. Jag blir ju sådär toknervös över sådana saker… Men att få den stora äran att bli intervjuad till en av sina favvispoddar. Det tackar man inte nej till. Hur nervös man än nu blir av sådant.

 

Hoppas din onsdag blir fin!

 

puss

Julia

Jag lever med sorg. Jag delar den med Carlos. Vi nämner inte sorgen vid dess namn särskilt ofta. Det riktiga namnet. Sorg. För det är en sorg och oerhörd smärta att det blev som det blev för vår Belle.

Däremot säger vi precis varje dag. Till varandra. Flera gånger om. Hur vacker hon är. Hur hjärtat värker av kärlek till henne. Belle är vår rosenknopp. Så så så speciell.

Och även om jag inte önskar detta någon i hela världen. Så känner jag en tacksamhet. För att jag får ta del av detta. En tacksamhet för att mitt liv hade aldrig någonsin varit så rikt utan Belle. Även om jag hellre varit utan för hennes skull…

Jag hade värdens viktigaste innehåll i livet innan Belle också såklart. Ett rikt liv med världens finaste betydelse.  Man blir liksom per automatik rik när man blir mor. Men ja. Detta är ändå något utöver allt annat att leva med sjukdom i familjen. En sjukdom som inte gör ont i kroppen direkt. men i själen. Den är så förbannat påtaglig. Det är oundvikligt att tänka på den. Och varje gång jag tänker på den så önskar jag att det var jag.

Varför blev det inte jag istället?!

Hennes personlighet är utöver allt man kan tänka sig. Och det går bra för Belle. Så himla bra. Jag har varit oändligt orolig. I onödan så klart. För nu iallafall.

Och s o m  hon älskar klänningar. Och skor. Glittriga sådana. Fredagsmys är också bland det bästa hon vet. Och om nätterna krånglar hon in sin lilla hand under mitt nattlinne och där håller hon den natten lång. Stryker den längs min svank och sover sötast så.

När hon vaknar säger hon ofta: Du och jag mamma. Och jag svarar. Jaa, du och jag Belle.

Och nu börjar Belle bli en stor tjej. Fyra år till sommaren. Finaste alltså. Henne lilla huvud är ju som en persika. Alldeles luden och mjuk. Som en solmogen persika. Alltid varm och världens härligaste att pussa på. Den har alltid varit så. Sedan hon tappade sitt hår. Håret har inte gjort en minsta tendens till att växa. Huvudet är alltså precis så  som det varit sedan hon tappade det.

Belle hade svarta låååånga ögonfransar när hon föddes. Det har vi alla. I vår familj. Sådär toksvarta, böjda och långa. Hennes trillade av samtidigt med håret.

Men så började de växa ut för en tid sedan. På ett öga endast. Så nu har hon en liten liten pyttedel av övre raden på ena ögat fyllt av de mörkaste längsta ögonfransar man kan tänka sig.

Belle undrar själv när hon betraktar sig i spegeln varför? Varför det andra ögonlocket saknar fransar? Varför är de inte lika? Och jag är så sjukt beredd att hålla med. Varför? Det känns som ett hån nästintill. Jag försöker vara så saklig som jag bara kan och låter tårarna mina rinna inombords. Henns lilla öga. Hennes vackra öga som nu till viss del ramas in på det sätt som tanken ändå är.  Som för övrigt är, gråblått längst ut, grönt i mitten och honungsfärgat längst in. Fint eller hur?

 

Ja så det var det om att leva med sorg. Alla bär vi på de där tunga eländiga sorgerna…

Och nej jag tycker inte det minsta lilla om att åldras egentligen. Vill allra helst vara ung för evigt nästan på alla vis. Men den stora fördelen är just det faktum att vi alla bär på vårt. Och förståelsen och empatin växer sig allt starkare för varje år som går. Det är min känsla och erfarenhet iallfall. Och det är så oerhört skönt att veta att ja. Alla har vi vårt. Även om man ingen önskar sorg så är det väl så att livet bär med sig sorg och lycka. Lite av varje. Och med dessa förstår vi varandra bättre.

 

Julia

Mer om Belle. Alopeci. Och livet.

VI GÖR SOM VI VILL

DET HÄR ÄR BELLE

ALOPECI