Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

JULIA K

Belle

Läget idag. Och ett innerligt tack!

IMG_4789

IMG_5219

 

Hej!

Om ni bara visste. Jag känner mig så enormt tacksam för att ni finns och är så fina. Det är stort och generöst att ta sig tiden att läsa. Och lämna en hälsning. Vilket såklart precis aldrig är något måste här hos mig. Här finns inga måsten alls.

Men i alla fall. Verkligen ett stort tack till er. Jag uppskattar er. I slutändan så är vi alla människor. Med styrkor och svagheter. Lyckliga stunder. Och olyckliga. Sorger att bära och glädje att dela. Jag känner mig hoppfull och idag något starkare.

 

Men inte direkt starkare vad gäller vår eländiga förkylning. Belle sitter med en skål glass. Jag med en stor kopp te. Näsduksberget växer och känslan i kroppen är allt annat än kry. Fast lite lite mys ändå. Det snöar, brasan sprakar och jag har orkat med lite decemberförberedelser i form av att tvätta på pricken allt i vardagsrummet under dessa krassliga dagar. Om ni undrar över kaoset alltså. Nu är allt sådär nytvättat och härligt. Bara mattorna kvar som hänger på tork.

Hur mysigt ska det inte bli med julblommor och adventssjärnor och ljus i fönstren. Ungefär 25 dagar kvar till advent om jag inte minns fel och då pyntar vi loss!

Belle passade på att klättra i kuddhögen och jag sa: Var nu försiktig hjärtat!

Belle svarar: Men jaa ta det lugnt nu. Jag är ett barn ju mamma!

Så sant som det var sagt!

Hoppas ni får en fin tisdag.

kram

Julia

 

Älskade Belle!

IMG_5211

 

 

Det var länge sedan nu. Jag skrev om Belle. Älskade Belle. Och hur det är just nu.

Med Belle är det bra. Förutom envisa förkylningen då. Men annars så är hon den starka, skoälskande, glada, charmiga och lyckliga lilla rosenknoppen som hon precis alltid varit. Jag avgudar henne. Hennes personlighet är alldeles fantastisk.

Och jag är så rädd att minnena av henne som jag upplever nu och som skapas bleknar med tiden…

För i ärlighetens namn så bleknar minnen med tiden.

Jag vill inte det. Jag vill för alltid minnas hur hennes små mjuka armar håller om mig nätterna genom och hur vi sover tätt tätt ihop. Tryggast i hela världen. Natt efter natt. Hennes rakt igenom goda blick, och skrattet. Det där skrattet alltså. Eller den putande underläppen när hon surar på 4-års vis som bara en 4 åring kan. Jag vill aldrig att den här tiden ska ta slut.

Oron inför framtiden tillåter jag ta över mina tankar ibland. Inte så ofta för det är tungt. Jag vet ju hur det är. Noell och Elle är stora nu. Och klimatet är inte allt för härligt alla gånger. Hur ska Belle klara sig när det är kallt och hårt? När jag inte är med. Och nej det är knappt värt energin att oroa sig. Men är man lagd åt det hållet så är man och jag begränsar tiden för de oroliga tankarna. Alltid något. Och vi har ju en plan. En strategi. För alla våra barn såklart. Men när sedan verkligheten greppar tag i livet så är det inte alltid den där strategin fungerar.

Jag önskar inget annat än att Belle ska känna sig oändligt älskad, stark, trygg och med en självkänsla som absolut ingen i hela världen får på fall. Ingen. Och det är vår uppgift i livet att skapa dessa förutsättningar för henne.

 

För ett år sedan började hon få lite fransar på ögonen. Lyckliga vi! Dels ett litet litet skydd mot själva ögat. Och så gör fransar så mycket för inramningen av själva ögat utseendemässigt.

Nu ett år senare så är de på väg att trilla bort en efter en. Ena ögat är utan. Den allra sista satt kvar i lördags men var borta på söndagmorgonen. Och andra ögat är snart utan också. Några fåtal kvar. När jag torkade bort smulorna efter frukosten idag så låg där en ögonfrans. Svart och lång. Belles frans. Precis som mina. Långa och svarta. Skillnaden är att hennes trillar av en efter en just nu. Och jag håller ihop. Vi kanske kan prata om det här en annan gång i livet jag och Belle. Så länge hon är positiv och lycklig. Så tänker jag inte visa henne en endaste glimt av något annat när det kommer till detta.

 

 

Hur mår jag? Sådär. Men sådär är det mest för att jag måste. Det finns inget utrymme för någon djupare depp i alla fall dagtid. Det får jag ta om nätterna. De där sömnlösa som gör ont i hjärtat. Många nätter ligger jag med knäppta händer och en önskan om att det var jag. Och inte Belle. För jag klarar mig ju. Alltid. Och bryr mig inte om vad andra säger och tycker. Jag är ju jag och har en självkänsla som är oruckbar idag.

 

Nu har jag kommit så långt i min egen process att jag säger ifrån om någon påtalar att det kunde varit värre och att sjukdomen inte är farlig. För det vet jag ju. Det finns krig, svält och sjukdomar man dör av också. Jag vet det. Men att jämföra sorger. Nej. Gör det bara inte! Låt bli. För det är ingen tröst. Det är man nog i allra högsta grad medveten om oavsett. Allt skulle alltid kunna vara värre och att sörja och vara ledsen utesluter inte att man kan känna tacksamhet och lycka i livet.

Vidare så kan jag i dessa mindre lyckliga perioder känna att omgivningen gärna får låta mig vara utan onödigt trams. Jag är så ointresserad av konflikter, dåliga attityder och missunnsamma människor att jag liksom inte ens orkar ta in en gnutta av sådant.

Och nej hur ska man veta vilken sinnesstämning jag befinner mig i? Omöjligt. Däremot så ska var och en nog fundera lite på det faktum att de flesta bär på sina egna sorger. Och att livet blir så mycket härligare om man behandlar sin omgivning på ett ödmjukt sätt.

 

Jag får ibland mail från andra mammor. Som lever med samma oro och sorg. Och det känns av den anledningen viktigt att få skriva om det här då och då. För här ryms livet. I min blogg. Och livet innehåller olika lager och skikt. Djup och yta. Lycka och ångest. Sammetsband, väskor och sömnlösa sorgfyllda nätter.

Vidare så vill jag informera om Alopeci som många inte har en susning om vad det är. Hel enkelt sprida kunskap.  Och av egoistiska skäl. Jag älskar att skriva och finner en tröst i det. Vissa ord blir aldrig publicerade förstås…men en gnutta vill jag dela med mig. För att jag vet att det trots den enorma mängd energi det kräver hjälper. Mig. Belle. Och många andra. På ett eller annat sätt.

 

Det är min förhoppning.

Julia

 

Det knackade på dörren!

IMG_4939-tile

IMG_4955-tile

IMG_4937

IMG_4819-tile

IMG_4760

IMG_4755-tile

 

Världens sötaste lilla katt, kanin (?) knackade på dörren och frågade om det önskades bus eller om det möjligen fanns godis. Jag ville absolut inget bus ha så det blev en påse med godis. Såklart! Lilla hjärtat. Det är SÅ gulligt när barnen hittar på saker sådär på eget initiativ. Och Belle hade fått hjälp av storasyster.

Elle är iväg på firande och vi andra är hemma och försöker bli krya. Eller ja det är Belle och Noell som är hängiga. Hoppas hoppas alla är krya snart så att vi kan hitta på lite roligheter nu när vi har lov.

Så Happy Halloween önskar jag er finisar!

Julia

 

Julia Ks webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Niklas Berglind
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk